Konsten att förmedla en känsla
När man fotograferar så översätter man en tredimensionell verklighet till en tvådimensionell tolkning av densamma. En tolkning som, när den är som bäst kan rymma så mycket mer än det som är uppenbart vid första anblicken. Jag tänker på det idag när jag fotograferar vitsippor. Som fotograf är min utmaning att förmedla en känsla av vitsippor. Min känsla när jag ser de vita blommorna innehåller all den längtan efter vår som jag burit med mig under den kalla vintern. Där finns också minnet av vitsippor jag plockat, av doften, av hur det känns att hålla dem och mycket mycket mer. Men hur översätter jag det till bild?
I Bo Bergströms bok Bild & Budskap talar han om triangeldramat mellan fotografen, beställaren och betraktaren. Han skriver ” Det här är inte en tomat. Det är en bild av en tomat som Fotografen med hjälp av kamera, film och ljus fotograferat. Beställaren placerar den i ett visst sammanhang, en kokbok, en annons och oftast i samspel med en text för att Betraktaren ska påverkas. Dessvärre tolkar hon efter eget huvud och inte alltid som fotograf och beställare tänkt sig. Se där ett fascinerande triangeldrama”
Så om du som betraktare inte har upplevt kalla vintrar utan spår av grönska så tolkar du förmodligen en bild av en vitsippa på ett helt annat sätt än för dem som liksom jag börjar längta efter våren redan i november.
Oväntat
Promenad i rask takt. Sedan kaffe, glass och samtal hos vänner. Det blev en trevlig stund där samtalet nästan omedelbart letade sig fram till de lite djupare funderingar vi som människor brottas med. Efteråt när vi är hemma igen undrar jag förvånat hur det kan komma sig att det ofta händer att jag hamnar i sådana fantastiska, berikande samtal med människor som jag inte känner så där alldeles väl. Jag skulle önska att det skedde lite oftare även med mina närmare vänner. Funderar vidare på hur man ska komma därhän, men den sortens samtal är svåra att beställa. Ska kanske inte gapa över så mycket utan glädjas åt det när det händer.
I love you
Obegripligheter
Vardagen är full av mysterier. Saker man inte begriper och sällan får någon förklaring till. Det finns en hel del som jag förstår men det finns också annat som förblir höljt i dunkel. Jag kan förstå att man kan tappa en vante eller till och med två. Men jag kan inte förstå hur det går till att tappa en strumpa på skogsstigen. Är det när man tar av den för att skaka ut det där gruskornet som man sedan inte riktigt förmår sätta på sig den igen?
