Tecken och tystnad
För några dagar sedan träffade jag en vän som lever i ett land där man talar ett annat språk än det hon har som modersmål. Vi samtalar om språk och om att höra till. Hon berättar om alla de små subtila skillnaderna, de som man knappt märker men som blir så tydliga för den som inte kan, inte vet. De där kulturella markörerna som man bara kan lära sig genom att leva där, mitt i sammanhanget. Sådant man bara kan ta till sig på plats och som handlar om så mycket mer än språk. Och när man känner sig utanför hamnar man i en tystnad. Den där tystnaden tänker jag på när jag en dag passeras av en bil där föraren och passageraren talar med varandra, på teckenspråk. Det fungerar just då för det är en lugn gata och föraren behöver inte använda båda händerna för att styra bilen. Men jag inser just då att om man är beroende av teckenspråk för sin kommunikation finns det många situationer där det måste bli tyst. Situationer där talande kan kommunicera men där tecken inte fungerar. Det finns så många tillfällen där händerna är upptagna med annat. Jag tänker på allt trevlig småprat i köket medans man hackar och skalar. Tänker att det måste bli många pauser i det man gör när man hela tiden måste avbryta det för att säga något. Men kanske är det välgörande att saker måste stanna av och gå lite långsamt.
Ett annat sätt att göra sig hörd, stickgraffiti
Hej, jag hade ett dövt par som grannar en gång. De fick ett barn som ärvde dövheten. Minns när mamman var ute i sandlådan med barnet och barnet drog iväg sådär som barn gör, bara springer sin kos allt vad man orkar. Och mamman som var tvungen att springa ikapp för hon kunde ju inte göra sig hörd..då tänkte jag att det är inte lätt alla gånger, men det går ju. När jag som finlandssvensk kom till Sverige blev språkfadäserna ganska många i början,
trots att jag talade svenska, men ack så annorlunda!
Kramen och hoppas du har en mysig höst..
