Mot Krånglighetens Utbredning
Efter att ha lyssnat på Calle Norlén i Spanarna och läst Karin Thunbergs kolumn i dagens Svd kan jag inte annat än ansluta mig till den, ännu inte bildade rörelsen Mot Krånglighetens Utbredning. För visst kan jag, liksom de, förundras över att en del saker som skulle kunna gå snabbt och smidigt att klarar av allt oftare hänvisar oss in i någon slags labyrint liknande moment 22. Det som skulle gå så fort och enkelt kan ta dagar eller till och med veckor att få någon ordning på. Och detta trots att vi har all möjlig teknik till vårt förfogande eller är det kanske på grund av den som det blir så svårt? Mer människor och mindre teknik kan det vara lösningen.
Tillbaka
Frisk men dränerad på kraft och energi. Det är som om kroppen inte vet hur den ska göra för att återvända till världen. Jag blir utmattad av att försöka. Allt som händer runt om i det stora faller över mig och får mig att inser att jag lever i ett skyddat hörn av världen. Mailkontakt med Tokyo ger någorlunda lugnande besked medan jag här hemma förbrerder mitt återtåg till arbetsplatsen och verkligheten i det lilla. Ryggsäcken packad, matlådan fixad, vad mer är det man ska tänka på?
Virus varning
Det är ett envist virus som har mig helt i sitt våld. Jag gillar inte tanken på att det finns där inne i mig. Jag tycker inte heller om känslan att vara så totalt utlämnad till ett förlopp jag inte verkar ha den allra minsta möjlighet att påverka. Ta hand om dig, säger människor i min omgivning, jag vet inte riktigt hur man gör det. Att ligga här på rygg i sängen verkar inte ha den allra minsta effekt. Jag tänker mig att jag skulle ha någon känsla av den strid som borde utspelas i min kropp. Den kamp där viruset, förhoppningsvis besegras och jag friskt och fräsch stiger ut i världen igen. Men hur jag än känner efter är det bara huvudvärk och snuva som känns. Kanske viruset redan har vunnit utan att jag har en aning om det och hur blir det då?
Det är märkligt vad livet vid sidan av gör med mig. Jag tänker att det skulle vara lätt att fastna här, att bli kvar i det vakuum som uppstår när vardagsrutinerna brutits. Det väcks många tankar av att vara ensam i den tysta lägenheten. Tankar som, vad definierar en människa, är det vad man gör eller vad man är. Men vad är man när allt de som man brukar göra är försvunnet. Alla de där vanorna som under årens lopp smugit sig på och nu tycks vara helt integrerade i min person, vad är jag om man skalar bort dem? Det är inte så lätt att ändra sina vanor, det märker jag också. Att ta hand om sig själv är inte så enkelt som man kan tro men kanske en nyttig övning.
Utsikt från min nuvarande horisont.
Brist på tålamod
Jag har dåligt tålamod och bacillerna är spjärnar emot. Gav upp planläget och bakade en limpa. Nu känns det som om jag har åkt Vasaloppet.
Förkylt
Idag ska prova ett, för mig nytt grepp, jag ska se om jag kan tråka ut min förkylning. Planen är att göra så lite som möjligt, ingen tvättstuga, ingen hundpromenad och absolut ingen utflykt till Åland utan platt på rygg i sängen är det som gäller. Boken jag läser är bitvis ganska trist så kanske att det kan fungera även om jag läser en stund. Framåt eftermiddagen kanske det dyker upp någon som kan pyssla om mig lite. Antalet skor i hallen vittnar om att huset är näst intill fullt av folk. Men just nu är lägenheten så tyst att jag kan förledas att tro att jag är ensam hemma. I väntan på ompysslare tar jag en kopp te och återgår till ryggläge.
På hög höjd
Nu har jag grönt kort. Det känns väldigt roligt att det ens är möjligt för en icke purung person. Visserligen höjde vi medelåldern högst avsevärt när vi klev in på Klätterverket min kollega och jag och inte var vi väl så snabba eller så viga som alla sportlovslediga barn som kryllade omkring på golv och väggar. Men se det hade ingen betydelse, vi klarade av det ändå. Så nu kan vi både säkra och klättra. Ja klättrade gjorde vi på den lätta väggen den som bara är 11 meter hög, man ska inte överdriva så här i början.
Det är inte vi som klättrar här. Det kommer att dröja innan vi ger oss på att ledklättra. Än så länge håller vi oss till topprepsklättring det är spännande nog.
