Plommenad

Jag vet att det inte hjälper. Jag vet att den här dagen kommer att gå vare sig jag deltar I den eller inte.  Trots det ligger jag kvar i sängen länge. Sängen är som ett skyddat bo där jag inte behöver ta något ansvar för någonting. När jag väl stiger upp gör jag samma sak i duschen. Står där en evighet som för att skjuta upp mötet med verkligheten. Vad det handlar om är att i morgon startar höstterminen och den där vardagsverkligheten med tider att passa och måsten att göra.  Men det är inte bara det utan också att hösten och det mörka närmar sig. Det som blir lite tyngre för varje år.  Jag önskar verkligen att värmen och ljuset kunde stanna. Jag inbillar mig att den där vardagen skulle vara lite lättare att hantera om det var ljust och varmt. Förmodligen är det inte alls så och jag vet att min vardag inte är så illa som det känns just nu. I morgon är en ny dag som förhoppningsvis kommer att bli precis så fantastisk som jag gör den till för bakom de där dimmolnen gömmer sig solen.