Att tro på sin förmåga
Det är en fråga om prioritering det här med att ha tid eller ej. Just nu är bilden i fokus. Bilden, fotografiet och så alla Amerikanska släktingar som dyker upp, den ena efter den andra. De har ju alltid funnits där men lite mer slumrande om man säger så. Men så plötsligt är de så mycket mer närvarande. Det kräver ett visst engagemang som tar tid. Tid som jag gärna avsätter för att mödosamt författa det ena mailet efter det andra på det som inte är mitt modersmål. Det går knaggligt i början, jag tror det handlar om tillit, om att våga tro att man kan. Att våga släppa taget om en text även om den inte är helt perfekt. Barnen tycker att jag är fånig som inte bara skriver rätt på utan envisas med lexikon för att få det rätt. De vet ju att de inte är ditt språk, säger barnen. Dina släktingar kommer att förstå även om det blir lite fel. Och nog är det så, jag måste öva mig i att släppa taget och bara ge mig hän. Och ju mer jag skriver desto lättar går det och en hel del blir faktiskt rätt även utan lexikon.
Det är inte alltid så lätt, att släppa taget. Kanske går det bättre om vi får öva oss, om vi ofta gör saker som känns nya, svåra och lite otrygga.
Ha en go helg Kersti!
Det är inte alltid så lätt, att släppa taget. Kanske går det bättre om vi får öva oss, om vi ofta gör saker som känns nya, svåra och lite otrygga.
Ha en go helg Kersti!
Ju mer man använder ett språk desto lättare går det! Du är snart proffs ;-)
Det där lät spännande! Jag har ju inga idag levande släktingar alls i min eller äldre generation och kan känna mig ganska isolerad må jag säga.
Ungdomar är ju mer spontana och de har säkert rätt när dom säger att du inte behöver skriva på perfekt engelska, men samtidigt visar det ju omsorg att försöka göra så gott man kan!
Hoppas du berättar vidare om släktäventyren
Kramen
Tassar in och sätter ett litet spår...
Allt gott!
