Namn
Vi rör oss i landskapet och sätter våra egna inre namn på platser där. En del av namnen delas av många och är en slags gemensam kunskap. Andra namn vet bara några få om eller så är de helt privata. Så kan det komma sig att vi inte alltid omedelbart förstår när någon nämner en plats med det privata namnet trots att det är ett ställe vi också är väl förtrogna med. Jag har tänkt på det ibland på torpet där jag och min familj har namn på platser i skogen där vi ofta går. För de som bor på gården heter samma plats något annat, något vi inte vet. En del namn har en historia, det kan ha hänt något där som gett platsen sitt namn. Att inte veta namnet blir då att vara utanför historien.
Det tog en stund och en lång förklaring innan jag förstod var parken med elefanterna finns. Och det trots att det är väldigt nära och att jag passerar där ofta. Jag hade inte sett elefanterna som ett riktmärke, jag hade i ärlighetens namn inte ens tänkt på att de fanns. För mig var det parken med fotspår i sanden, eftersom jag en gång tog ett kort på mitt fotavtryck i sandlådan där. Det är så olika vad man lägger märke till och på vad man baserar sina inre kartor. Men nu har jag sett elefanterna.
Fotobok
Inkan undrar om det blir en fotobok med egna texter. Faktum är att den redan finns, visserligen i endast i två exemplar men de är i allra högsta grad verkliga. Jag ville göra en riktig bok, en med kvalitet och den blev fantastisk. Det enda som inte var bra att den blev så dyr, så därför har det än så länge bara blivit två stycken. Nu till jul ska jag kanske unna mig ett eget exemplar. Här är ett smakprov på fram och baksidan.
Foton
Det var en fantastisk känsla att se dem i storformat på Fotografiska. Men för dig som inte hade möjlighet att göra det kommer de här i förminskad variant.
Flera olika
Spill
Jag lyssnar som så ofta på P1. I dag i kulturradions Biblioteket samtalar Maarja Talgre med Sigrid Combüchen om hennes roman Spill. Samtalet väcker många tankar hos mig. Titeln Spill anspelar, som jag förstår det, på att en av huvudpersonernas liv kan ses som förspillt. Det blev inget av henne om man ser det ur en synvinkel. Hon blev hemmafru och det var kanske inte så hon tänkt sig sitt liv. Men hon själv tycker att hon levt ett bra liv. Trots att det inte blev som planerat och trots att hon inte ”blev” något.
Det får mig att funderar på vad som är ett bra liv? Livet är ju mest en massa dagar som kommer och går, somliga roligare och mer minnesvärda än andra. Men hur mäter man ett gott liv? Kan det vara i flest minnesvärda dagar? Jag gissar att den upplevelsen är lika subjektiv som allt annat som har med tycke och smak att göra. Om man slår sig till ro, om man är en smula nöjd med sig själv och sitt, kan man då säga att man då uppnått det goda livet? Jag vet inte och har inga svar på mina funderingar. Jag vet bara att den stillsamma vardagslyckan som jag tämligen ofta upplever utan att det behövs några stora åthävor gör att jag tycker att jag lever ett gott liv. Och om man själv känner att man levt ett liv som inte varit förspillt kan då någon enda människa hävda motsatsen?
Mer färg
För att stå ut i mörkret, samlar jag på bilder med färg. Berberisen på torpet visar så här års fram sin allra bästa sida. Att solen sken gjorde inte saken sämre. Ett litet hopp om ljusare tider.
Diptyk i höstens tecken
Bråttom?
Nästan varje morgon, samma tid och i samma gathörn möter jag en mamma och hennes son. Han kan vara en sju åtta år. Det är tidigt på morgonen, hon ska till jobbet och han ska till skolans uppehållsrum, det som är öppet innan skolan börjar. Han har en timma på sig innan skolan börjar och till uppehållsrummet är det kanske 75 meter. Varje morgon utspelas samma sak. Jag tycker om dig säger mamman, jag tycker om dig med svarar pojken. Sedan säger mamman, hej då och skynda dig nu. Jag undrar så varför hon säger att han ska skynda sig.
