Plommenad

Mitt i den Sörmländska idyllen. Här där det finns ett överflöd av hallon och blåbär men inte så mycket kontakt med nätet finner jag en slags ro. Ro att göra, att arbeta med kroppen. Det finns en glädje i det rytmiska när lien och jag tillsammans röjer i backen ner till sjön. I det finns också plats för tankar och funderingar om stort och smått. Som det förunderliga i hur våra hjärnor är konstruerade. Helt plötsligt och utan förvarning börjar jag nynna på en melodi. Jag kommer inte ihåg orden men melodin kan jag nynna från första till sista ton. Maken känner igen den och säger det som jag vet utan att jag vet hur, att den är fransk. Den har legat inbäddad långt ner i min hjärnas arkiv på en hylla som jag inte ens vet att jag har. Och så plötsligt här mitt i sommaren kryper den fram och gör sig påmind. Jag undrar så varför.  Jag undrar hur det ser ut där i de vindlande gångarna inne i mitt huvud och vad som mer döljer sig på hyllorna.