Plommenad

---

Ni var många som kommenterade mitt inlägg om Meningen med livet. En som gjorde det var Thord som gjorde mig uppmärksam på Kirkegaard och hans livsfilosofi. Och som en händelse var det i måndagens nummer av min morgontidning en artikel med rubriken Livets mening . Artikeln handlar om en nyutkommen bok, Konsten att leva innerligt skriven av Ted Harris och Ann Lagerström. Som jag förstår det är boken deras tolkning av Kirkegaards tankar om hur varje människa måste hitta sin egen väg, sin egen sanning, sin egen mening. Jag blev lite nyfiken eftersom jag aldrig läst något av Kirkegaard men ändå på något sätt tror att jag tycker om hans tankar. En tro som jag kanske ska ta och syna i sömmarna.

---

Jag sjunger i en kör. En trevlig damkör med idel amatörer. Vår körledare brukar säga att vi ska sjunga med glad förvåning för att liksom öppna upp där inne vid struphuvudet på något sätt. Hur det egentligen fungerar har jag ingen aning om, men att det gör det kan jag höra. Det låter så mycket bättre när man gör som hon säger även om det inte alltid är så lätt.
Glad förvåning är också det som jag känner när jag läser era kommentarer. Glad blir jag över att det som jag skriver berör och gör att ni tycker om att komma hit och läsa och kommentera. Men också för att era kommentarer ger mig nya tanketrådar, nya funderingar som jag kan spinna vidare på, som ett stilla samtal. Förvånad blir jag över att det faktiskt är så. Att jag skriver och ni läser. Det är ett av de där små vardagsundren som jag kan bli så väldigt lycklig av.

---

Något vi alla har gemensamt är att vi företar en vindlande färd på vår väg genom livet. En del reser kanske lite mer målmedvetet och gör inte så många avstickare medan andra sticker av hela tiden och struntar i huvudvägarna. Målet med vår resa är vi alla klara över även om vi för det mesta väljer att bortse ifrån det. Det kan kännas skrämmande att tänka på sin egen dödlighet.
Det händer att jag funderar över meningen med livet och min plats i det stora hela.
För ett tag sedan när jag satt i en kyrkbänk och lyssnade till en dånande manskör såg jag för mitt inre en bild av virvlande höstlöv i vinden. Jag såg varje löv som en aspekt av mig och mitt liv.
Vem är jag frågade jag viskande maken bredvid mig? En liten person jag tycker mycket om viskade han till svar.
Och med det ska jag kanske låta mig nöja eftersom de stora frågorna har en tendens att förbli obesvarade.
Det är kanske så att det är det som är meningen.

---

---

 

---

Vi tog en promenad dottern och jag. Vi tog den, promenaden. En vandring tar man inte den gör man, man gör en vandring. Det är knepigt det här med språket. Men hur som helst så var det en promenad vi tog i det vackra höstvädret. Solen värmde. Daggen låg kvar på löven och lyste som silver i solskenet. Vi promenerade, småpratade och hade det bra där på stigen tillsammans. En liten stunds vardagslycka även om dottern blev lite trött i fötterna.

Min morgontidning har en artikelserie om kroppskrav, ouppnåeliga ideal. I gårdagens artikel handlade det om retuschering av  bilder på modeller. Hur man ljuger med bilderna och skapar kroppar som ingen människa har och aldrig någonsin kommer att få hur man än anstränger sig.
Jag har länge undrat hur många par byxor som säljs med hjälp av sugrörssmala, håglösa, uttråkade människor som inte ser ut att ha det minsta trevligt. Väldigt ofta ser de helt blasé ut, som om de vill vara någon helt annanstans och i helt andra kläder. Jag blir i alla fall inte det minsta sugen på att köpa, men jag hör kanske inte till målgruppen.
Om jag ska köpa kläder vill jag handla sånt som jag tror att jag kan trivas och ha trevligt i, något som kan passa just min kroppsfason. Om jag då ser en modell som  påminner lite om mig själv och kläderna ser bra ut på den personen, ja då finns det ju en chans att de passar också mig. Om han eller hon dessutom ser ut att trivas och ha roligt i sina kläder blir i alla fall jag ännu mer inspirerad. Och vi, inte purunga, inte trådsmala, inte rynkfria vi är ganska många och ganska köpstarka. Jag undrar varför så få av reklammakarna verkar bry sig om det.

---

Från bokmässans överväldigande kvinnoöverskott till konsert på Cirkus med betydligt fler män än kvinnor. Medelålders män med viss rondör. Ett helt gäng bänkar sig på raden framför mig. De har helt klart svingat en och annan bägare genom åren. Här är det de grå tinningarnas charm och kalaskulor som gäller. Jag känner en lätt överseende ömhet för de här farbröderna. Kanske tänker de likadant om mig.
Konserten blev en resa bakåt i tiden, till en tid före de gråa håren och kalaskulorna. Då, när vi tog tåget ner till Göteborg och lyssnade på Genesis. Det här var en rekonstruktion av showen från 1976. Förvånat undrar jag om bildspelet verkligen visades då eller kommer det från någon annan konsert?  Det är förunderligt att jag inte minns dem, inte en enda bild, de borde ha gjort intryck på mig. Musiken sitter i kroppen liksom texterna och nu, tillsammans med bildspelet får de en ny dimension. Så det gör detsamma att jag inte minns dem, när bandet börjar spela är jag tillbaka på Scandinavium i Göteborg och det var fantastiskt. Fantastiskt är också den totala avsaknaden av toalettkö till damtoaletten, en helt ny upplevelse.

---

Bodil Jönsson sa vid något tillfälle att hon aldrig nämnde för sina föräldrar att hon ingenting hade att göra. "Då blev man bara satt i arbete". Hon använde istället den tiden till att ha tråkigt, fundera och komma på nya saker att göra.
För många år sedan arbetade jag som fritidsledare på en fritidsgård söder om Stockholm. Jag minns att vi redan då pratade om att barnen och ungdomarna konsumerade fritid istället för att själva skapa innehållet. Det var som om de ville bli matade med färdiga lösningar. Jag tror tyvärr att det inte har förändrats så mycket och det gör mig förundrad. Kan det vara så att vi, det vill säga vi vuxna är oroliga för ungdomars och barns sysslolöshet. Är det för att vi utgår från att sysslolöshet föder destruktivitet istället för att vara en grogrund för kreativitet och nyskapande. Tankar tar tid säger Bodil också. Vi behöver mellanrum, vi behöver ha lite tråkigt. För det är just där och då som man kan komma på de där briljanta idéerna, de fantastiska projekten som gör att vi lyfter och växer.  Så jag tror att vi vuxna måste lämna mer såna utrymmen åt barnen. Inte vara så rädda för att de inte ska klara av att fylla ut dem. Det är ju också så att en negativ och pessimistisk förutsägelse gör sig själv sann. Men om vi tror att barnen och ungdomarna kan klara av och till och med må gott av lite sysslolöshet då gör de det. Det är kanske vi vuxna som inte gör det.