Vallmo
Vallmo-kjol i sommarsol
vallmo-dans i måneglans
vallmo-mun sidentun,vallmo-röda blommor glöda,
vallmo-vild vallmo-mild vallmo-vind mot Majas kind.
*
Jag är väldigt förtjust i vallmo, alla sorts vallmo.
Utanför mitt köksfönster har det sett ut så här den senaste veckan.
Bokutmaning
Jag har poesiböcker närmast datorn. Därför var det inte alldeles lätt att anta Nalles utmaning.
Ta fram första bästa bok slå upp sidan 123 skriv ner sjätte sjunde och åttonde meningen på den sidan i din blogg.
De första böcker jag provade hade inte ens 123 sidor. I en var sidan 123 bara en titel. Några meningar var så långa att det bara var sex meningar på sidan. Efter några försök så blev det följande rader ur boken Mamma i skogen 247 små utsikter av Björn Berglund. Det är små betraktelser som bör läsas långsamt och helst många gånger. Jag har gjort samma radskift som han gör i boken.
Efter
att
ha
suttit i säkert en timme och sett hur slöjor av dis lyftes av från
de skimrande öarna ytterst i väster, bleklila,gråblå och ljust violetta,
la jag mig ner i skuggan av en häll. Som en leksaksbåt gick
långt ute en makrillbåt fram och tillbaka, fram och tillbaka,
balansgång på horisonten med dörjspröten pekande snett upp
mot himlen sin bön om ett dyk.
Närmast klippan luktade sjöbrisen syrligt av trutspillning
blandat med grönslick som tappat sin grönhet och vitnat och
sprödnat av salt och sol i kanten avett dunstande hällkar.
Den som har lust kan ju prova och se vilka meningar som dyker upp.
Mycket nu
Det är mycket som händer så här i början av sommaren, i slutet av terminen.
Maken har rest till främmande land. I telefonen säger han så där i förbigående: Ja och så är det ju årsmöte i bostadsrättsföreningen. Jag är på långpromenad med hunden. Ska hämta yngsta dottern som är på träning. Ska försöka lokalisera äldsta dottern som ska på niornas bal. Ska försöka få till någon middag till yngsta dottern och kanske mig själv. Sonen är iväg på jobb och är inte att räkna med. Jag har vart på möte hela eftermiddagen och hade "bokat in" en alldeles lugn hemmakväll men förstår nu att så kommer det inte att bli.
Årsmötet håller på väldigt länge. Väl hemma har yngsta dottern somnat och hunden vill ut på kvällspromenad. Jag går en sväng, äter sedan middag för mig själv.
Klockan är halv tolv när jag börjar min lugna hemmakväll med en kopp te vid datorn.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Ställtid
Då börjar rastlösheten att slita och dra.
Den gnager sig in och hotar att helt rasera möjligheten till eftertanke och reflektion.
Jag har tid, det finns utrymme men det krävs något mer.
Det krävs att jag förflyttar mig från den nivå som befolkas av inhandlingslistor,
tvätttider och annat underhållsarbete.
Till en nivå, en hylla i medvetandets skafferi där det är glesare mellan burkarna.
En nivå där det finns utrymme för nytänk.
En plats där jag kan ta ett steg tillbaka och betrakta innehållet på hyllan och se nya saker,
nya samband i det gamla invanda.
Tomas Sjödin har så rätt när han säger att det krävs tid för eftertankar.
Eller för att använda Bodil Jönssons terminologi, det krävs ställtid.
Det går inte alltid att på ett ögonblick förflytta sig mellan de olika hyllorna,
det tar tid att ställa om sig.
Det är en kunskap jag egentligen har, men inte alltid kommer ihåg att räkna med.
Fredag
Det har varit en fantastisk dag på Blå Portens gård i solen
tillsammans med goda vänner och god mat.
Mätt och nöjd cyklar jag hemåt. Det är mycket folk i rörelse.
Jag börjar fantisera om vad alla påsar och kassar som de bär på kan innehålla.
Vissa är lättare att gissa än andra.
När jag stretar uppför Skanstullsbron på min väg mot Enskede slipper jag gissa.
Där går en kostymklädd man med en genomskinlig påse.
I påsen ligger fyra öl och en pocketbok.
Helgen är räddad tänker jag och trampar vidare hemåt.
Buskpion på Blå Portens gård.
Visa mig dina sopor
För nog är våra sopor väldigt avslöjande.
Där kan man se, inte bara vilken affär du handlar i utan också hur flitig du är med tandtråden,
om du dricker mycket mjölk och om du slarvar med sopsorteringen.
Jag tror att våra sopor innehåller en hel del spännande information om oss och vår samtid.
Fast jag är ännu inte så nyfiken att jag smyger ut till spotunnan för att spana.
Vinden
Jag har aldrig sett några men det känns som om det är fullt möjligt att de har bon där uppe under takåsen.
Vinden är en plats full av möjligheter och speciella dofter, dofter av damm och gamla saker.
När jag går upp för vindstrappan tänker jag ofta på svart-vita svenska långfilmer där de olika gängen i stan tog sig osedda fram genom att springa över vindarna.
Det går inte att komma vidare från vår vind, man kommer bara dit.
Ändå kan jag känna av den där spänningen från filmerna när jag kliver in genom vindsdörren.
*
Så tänker jag ibland, speciellt när jag läser i tidningen om ordningskonsulter som kommer hem till folk och hjälper dem att få struktur i sitt hem, och sedan hålla den ordningen även när konsulten gått därifrån. Jag undrar så hur de bär sig åt.
Men när latmasken kryper fram tänker jag istället att det är mycket mer spännande med vindsförråd som ser ut som våra. För tänk så tråkigt om man har överblick och total koll på vad som finns där inne.
Som det nu är känns det som ett äventyr att bara försöka ta sig in i förråden och man vet inte alls vad man kommer att hitta. Oftast är det inte alls det man letar efter som man stöter på utan helt andra ,sedan länge bortglömda saker. Det kan finnas en glädje i det också.
Leva livet
livet och meningen på min familj förstår de inte alls poängen.
Varför göra det mer komplicerat än det är?
Lev livet och se var du hamnar tycks vara deras budskap.
Och det är nog det som är själva poängen, att leva i livet och inte i en idé om vad livet är.
Så jag cyklar jag iväg och njuter av alla små underverk på min väg i morgonen.
En koltrast med mask i munnen och decimeterhöga nässlor som växt upp från ingenstans.
Jag tänker att om jag cyklar omkull här kommer jag att känna mig väldigt levande.
Blåbärsblom
I den skira grönskan ackompanjerad av rosa
kan jag ana smaken av blåbärspaj.
Livet
Att formulera funderingar om döden är inte så helt enkelt. Jag tänker ofta att det är precis så som Tomas Tranströmer skriver i sin dikt Svarta vykort.
"Mitt i livet händer att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta."
Vi har alla vår utmätta tid, i den bemärkelsen är livet rättvist, vi ska alla dö. Det är en realitet, något som vi alla vet men få låtsas om.
När någon nära dör blir man påmind för en stund sedan traskar livet på och vetskapen hamnar i skymundan.
Ändå gör ju döden att livet blir mer levande.
Jag har varit på begravning i försommaren. Hon skulle snart ha fyllt 94 år. Om man har levt nästan 94 år har man levt väldigt länge. Kanske är det därför som sorgen blir som ett stilla vemod snarare än en krampaktig förtvivlan.
När jag sitter där i kyrkbänken och ser på oss som kommit resande dit denna vackra försommardag funderar jag på vad en människas liv egentligen är. Vad är det som blir kvar när alla de jordiska ägodelarna är fördelade och lägenheten uppsagd? Det blir ytterst till en fråga om vem är du, vem är jag vad är skillnaden och vad är en människa?
Så hörs plötsligt röster av barn, de bryter sig igenom som solstrålar genom molntäcket och letar sig in till oss som sörjer. De bär en känsla av hopp, av glädje och jag kan se att just det kan vara meningen. Ett människoliv i glada minnen och hoppfulla tankar.
Det kommer att ta lång tid innan jag raderar hennes telefonnummer ur min telefonbok.
Värme
all grönska exploderar
i plötslig värme
Tulpaner
Man ser sällan tulpaner i villaträdgårdarna här hemma sa jag till mina arbetskamrater.
Jag hade fel, trädgårdarna vimlar av dem.
Kanske har råddjuren förätit sig på tulpaner så att de nu lämnar dem ifred,
eller så finns det tulpansorter som råddjur inte gillar.
En tredje möjlighet är att blommorna kom så snabbt att råddjuren inte hann med.
Hur som helst är det härligt att se dem igen,
tulpanerna.
Evighet
Om man sätter sig på trappan mitt i våren och låter tankarna vandra fritt är det osäkert var man hamnar. Jag antar att det är det som gör att så många inte tar sig den tiden. Att möta sig själv kan bjuda på oanade överraskningar.
Omgiven av humlesurr och fågelkvitter låter jag också blicken vandra. Den drar iväg över gärden och ängar och stannar till slut vid ett råddjur som lojt går och betar i kohagen. Den gör sig ingen brådska. Låter sig lugnt betraktas där den sakta rör sig bland gullvivorna. Jag hämtar kikaren och kommer närmre. Efter en stund lånar dottern den och gör en egen utflykt i vårgrönskan. Så här skulle jag kunna sitta i evighet och studera säger hon. Jag tänker att det finns så många underverk i en människas liv. En stund senare försvinner råddjuret bakom granarna och dottern för att borsta tänderna. Evigheten är kort.
Fötterna vandrade också och på vindlande skogsstig
där man aldrig är så ensam som man tror.
Blåvitt
Blåvitt kinesiskt porslin visas på Medelhavsmuseet. Vilken otrolig hantverksskicklighet. De som drejade och målade dessa pjäser var inga nybörjare. Vi inbillar oss att utvecklingen går framåt men efter att ha sett det här tror jag att det bara gäller inom vissa områden.
Man kan i och för sig lägga olika aspekter på begreppet utveckling, för vem skulle vilja ha ett porslinsfat från
1300-talet i köksskåpet? Jag är inte helt säker på att det skulle användas. Det finns trots allt en poäng med massfabricerat.
Vi har andra mästare idag än man hade förr. Men vilka är det egentligen som njuter stor respekt för sitt kunnande i vår tid, i vår kultur? Krukmakarna eller kanske börsmäklarna. Jag tror att det beror på vem man frågar, i vilken krets man rör sig. Det finns så många olika arenor och jag är inte helt säker på att de alltid överlappar varandra, att man har kunskap om det som händer på de andra scenerna. Detta kan möjligen vara en av mina många förutfattade meningar.
