Skottland II
Ganska lång tid tog det att ta sig från hemma här till borta där.
Skottska Högländerna och en liten stad nära den norra Atlantkusten var mitt mål.
Jag reste av två anledningar. Den ena var att jag ville vara på plats och fira en av mina bästa och äldsta vänner när hon fyllde år. Den andra anledningen var att utmana en av mina rädslor, rädslan för att resa ensam. Jag har rest ensam förrut men det var länge sedan och till redan kända platser. Nu har jag känt hur rädslan begränsar mig och för att råda bot på det bestämde jag mig, efter mycket velande för att resa.
Jag reste med flyg, tåg och buss.
Det var en mycket lyckad och lärorik resa. Födelsedagen var fantastisk. Min vän och jag fick flera tillfällen till långa promenader på stranden, lågmälda samtal och härlig samvaro. Jag fick dessutom tillfälle att träffa många nya trevliga människor.
Jag lärde mig flera saker om mig själv. Som att jag verkligen inte tycker om att flyga. Det är inte så att jag är rädd för det utan jag ogillar känslan av att fösas omkring i flock från det att man checkar in sitt bagage tills dess att man hämtar ut det igen. Man är i ett totalt vakuum på något sätt. En artificiell verklighet som man inte kan kliva ur innan man nått sin slutdestination. Då trivs jag betydligt bättre med tåg och buss. Dels hänger själen med på resan på ett annat sätt än när man flyger. Dels kan man alltid kliva av på nästa station, se sig omkring och sedan ta nästa tåg eller buss. Det gjorde jag inte den här gången men känslan av att möjligheten finns, den känsla av frihet som ligger i det tycker jag om.
Från bussfönstret på väg norrut.
Stranden vid lågvatten
Här står vattnet ännu lägre, syns knappt.
Man kan skymta atlantens vågor
Säckpipsspelande ungdomar i Glasgow
Gallery of Modern Art, Glasgow
Från tåget på väg från Glasgow till flygplatsen
Utmaning
Jag har fått en utmaning av Znogge. Om man antar utmaningen ska man svara på alla frågor. Det kommer jag nästan att göra. Man ska också välja ut sex personer tala om det för dem i deras bloggar att de är utmanade och be dem läsa min.
Det kommer jag inte att göra utan den som har lust kan föra utmaningen vidare.
Fem saker som finns på din att-göra-lista idag?
1. Jag ska skriva en inhandlingslista. Koppla cykelkärran till cykeln och trampa iväg till affären för att veckohandla.
2. Jag ska måla färdigt staketet med rostskyddsfärg och kanske om jag orkar börja måla svart där det redan är rostskyddsmålat.
3. En långpromenad med hunden står också på listan.
4. Sitta i trädgården och läsa en stund. Jag håller på med en intressant bok som heter Animal, Vegetable, Miracle. Our year of sesonal eating. Den är skriven av Barbara Kingsolver och handlar om det år hon och hennes familj bestämde sig för att bara äta närodlad mat efter säsong. Mat som inte transporterats över hela kontinenten eller hela världen för att hamna på eras tallrikar. Dessutom finns en del skrämmande fakta om matindustrin i Amerika att läsa i den.
5. Fixa middag som antagligen blir grillat Gotlandslamm med färskpotatis.
Vad gjorde du för tio år sedan?
För exakt tio år sedan idag var jag och min familj på väg till Italien för att hälsa på en god vän. Det blev två härliga veckor med fint väder (i Sverige regnade det hela tiden vi var borta). Efter att ha tillbringat de två veckorna i en liten by 20 mil söder om Neapel skulle vi resa vidare till London och hälsa på en annan av våra vänner. På vår väg till flygplatsen i Neapel blev vi bestulna på flygbiljetter och pass. Det ordnade sig så att vi kom till London där vi med tvekan och tack vare våra svenska körkort! blev insläppta. Men de undrade lite varför vi inte åkte hem til Sverige. Men vi tyckte att det kändes trevligare och enklare att vara i London utan pass, där vi hade vänner att bo hos och där det finns en ambassad där vi kunde ordna nya tillfälliga pass på än att bli tvungna att resa upp till Rom för att ordna upp det hela. Vi talar dessutom Engelska men inte Italienska.
Vi reste hem efter några trevliga dagar i London med grisskära pass och där skulle historien kunnat vara slut. Men knappt ett år efteråt fick jag ett meddelande från polisen att jag hade något att hämta på Bergsgatan i Stockholm (det är där passpolisen finns). Döm om min förvåning när jag där kunde hämta ut alla våra fem stulna pass.
Ställen du bott på?
Mina första månader bodde jag i Högdalen som ligger en bit utanför själva Stockholms innerstad. Sedan flyttade jag och mina föräldrar till en villa i Trollbäcken, Tyresö. Mina föräldrar byggde ett nytt hus som vi flyttade in i när jag var femton. Då var ingenting riktigt färdigt. Jag mins hur jag låg och tittade på isoleringen i taket. Inga innergolv fanns det heller. Jag brukar säga att jag är uppfödd på byggdamm.
När jag var arton flyttade jag till den lägenhet jag nu bor i som ligger strax söder om södermalm i Stockholm. Stadsdelen heter Enskede. Genom åren har lägenheten utvidgats från att ha varit en etta är det nu en femma, men så har ju också familjen vuxit så vi är nu fem personer, en hund och en guldhamster.
Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
Jag skulle köpa varsin lägenhet till mina tre barn.
Jag skulle lämna en del till välgörenhet.
Resa mer. Äntligen skulle den efterlängtade Amerikaresan bli av. Jag har en massa släkt där som jag gärna skulle vilja hälsa på innan de blir för gamla.
Bygga om badrummet på landet.
Placera på något bra sätt så att jag kan ha och ta av när jag vill.
Kanske att min man skulle kunna gå ner lite i arbetstid så att vi fick mer tid tillsammans.
Personer du vill veta mer om?
Alla ni som kommer in och läser här hos mig är jag nyfiken på.
En del vet jag vilka det är men ni är många (tror jag) som inte lämnar några andra spår än en prick i besöksstatistiken.
Hemma
Hemma där jag känner igen mig och det finns prickar till bokstäverna.
Att resa är att få distans till sitt eget liv. Att se sin vardag med nya ögon.
Men kanske det bästa med att resa är att komma hem.
Skottland I
Jag har rest rent fysiskt i verkligheten, i varlden. Till en den del av varlden som saknar prickar och ringar over bokstaverna. Ganska forvirrande.
Har ar en annan vardag, en vardag dar jag ar gast. Nagon annan tar de flesta besluten, det ar vilsamt.
Det ar ocksa fantastiskt roligt att fa vara en del av en annan vardag an min egen, en vardag som pagar hela tiden samtidigt som den jag vanligt vis ar en del av.
Sa har ar jag i regnet i Skottland och ska stax dricka te. Just nu ar det inte vader for hangmattan men imorgon ar en ny dag och da kanske solen skiner.
Midsommar
Eller full rulle med nio tonåringar och tre hundar.
Men datorlös i sommarnatten blir de en annan tillvaro än den vanliga.
Cykling
Jag är i grund och botten en fridsam person. Jag gillar inte konflikter och tycker att man ska försöka komma överrens . Men cyklling, speciellt i stadstrafik tar fram en helt annan sida av mig. Jag agerar så som jag läst att många människor gör när det hamnar bakom ratten på en bil. Jag blir frustrerad, irriterad och rent av förbannad på alla cyklister som tror att trafikregler gäller någon annan och någon annanstans. Värst tror jag att medelålders män i trikåer är. Ja, jag har förutfattade meningar och speciellt vad gäller dem. De far fram som galningar utan minsta hänsyn och verkar ha någon intern tävling som går ut på att bryta mot så många trafikregler som möjligt i högsta möjliga fart. Häromdagen blev jag så arg när det kom en sån trikåklädd man farande att jag fräste åt honom: Kör du bil mot rött också? Han ignorerade mig fullständigt. Jag lyfte blicken till trafiklyset bara för att se att det var grönt. Han körde för fort för att se hur jag rodnade.
Resa inåt
Under ytan - under huden, den längsta resan in i själen. Så skrev Thord i en kommentar hos mig i november förra året. Jag tror att det är den resan jag är mitt uppe i, resan som går inåt. Nu när vardagsbruset stillnat och jag inte längre behövs på samma sätt som förut finns det plötsligt både tid och ork. Det är en hissnande resa fylld av strapatser och vemod men också av många vackra vyer. Att lyssna inåt är en konst som liksom andra hantverk kräver övning.
Att fira sig ner från höga höjder heter på klätterspråk repellering. Det krävs mod för att våga ta steget över kanten. Vem vet hur det ser ut därnere. Så kan det vara om man reser i sitt eget inre, man är inte helt säker på vad man kommer att möta. Jag har en utgångspunkt ett avstamp för min resa men vad som väntar på vägen har jag ingen aning om.
Mellandag
Det är skönt med en mellan dag. En dag med ostadigt väder och inga bestämda planer. Jag tar cykeln in till Söder till Street där det är odlingsmarknad idag.
Det är broöppning på gamla Skanstullsbron, många båtar är det som vill ut till Saltsjön från Mälaren trots det nyckfulla vädret.
De blommor jag tänkt fynda på Street lyser med sin frånvaro det är mest kryddväxter som säljs. Jag köper är en påse ekologiskt odlade, mycket goda, svindyra tomater och cyklar hem igen. Det är trist att det ska kosta så mycket att vara miljömedveten. Men det kommer antagligen att kosta oss ännu mer om vi låter bli.
Otakt
Bakar bullar och tvättar. Jag är i otakt med mig själv. Sommarlov är i själva verket inte så olikt arbetsliv men ger mer utrymme för reflexion. Det är arbetsamt när tankarna får tid att tränga sig på. Jag bär på så många bilder av hur livet ska gestalta sig. Föreställningar som inte så ofta överensstämmer med verkligheten. Jag har för mycket Sörgårdsidyll i mina fantasier. När jag försöker regissera min familj så att de ska motsvara mina bilder vägrar de att ta regi.
De gör som sig bör och går sina egna vägar. Kvar blir jag, planlöst irrande i sommaren.
Karin Thunberg skriver i sin bok Mellan köksfönstret och evigheten "det är så mycket enklare att vara journalist med bestämda arbetsuppgifter och fastlagda lämningstider än en vanlig kvinna med ett oberäkneligt liv som pågår dygnet runt". Det är inte så dumt att vara arbetsterapeut.
Sommarlov
som maskrosfjun i sommarvinden.
Vi stressar och jäktar för att hinna med allt innan ledigheten och sedan står jag där,
plötsligt alldeles ensam i stillheten.
Varje år blir jag lika överrumplad av känslan.
Det tar några dagar innan jag landar.
Mittemellan
På väg från det ena till det andra.
På cykel.
Jag håller god fart trots motvind.
Mobiltelefonen är avstängd.
Jag njuter av att vara mittemellan,
onåbar i ingemansland.
Strax tillbaka på jobbet.
Bloggträff
Jag hör mamman säga till barnen
- Det var en förskräcklig fest ni hamnade på.
Jag undrar om det var ett positivt omdöme.
*
Igår var jag på träff, bloggträff.
Föredömligt arrangerad av Mumin. Bloggare kom från när och fjärran.
Vi var nio stycken som åt och drack gott på Järntorgspumpen i Gamla Stan.
Det var inte en förskräcklig fest utan en fantastiskt trevlig träff.
Det är i allra högsta grad ett positivt omdöme ifall någon tvivlar.
Tusen tack Mumin som såg till att allt blev så lyckat.
Nu ska jag plugga göteborgsvitsar och så blir det kanske en resa dit lite senare i sommar.
På min väg hem från träffen. Fontänen utanför hotellet vid Globen.
Att läsa
Jag läser just nu en stor bok i det lilla formatet. Den är på totalt 128 sidor och ofattbart innehållsrik trots att det på vissa sidor bara är några få meningar.
Den bok jag läste precis innan jag startade med den här var på 389 sidor. Det var många ord som rymdes på de sidorna, ändå upplevde jag att den var fattigare på något sätt. Det är en bok som har fått bra kritik och är skriven av en erkänd författare men jag kunde aldrig riktigt ta den till mig. Orden var liksom ivägen. När jag funderade på varför det var så kom jag att tänka på pornografi, på att total nakenhet inte är så speciellt intressant utan att det spännande ligger i det man inte ser, det som man får ana sig till.
I böckernas värld handlar det om det outtalade, det jag som läsare måste anstränga mig lite för att hitta mellan raderna. De mer ordkarga texterna lämnar plats åt läsaren. De lever i en trygg förvissning om att jag faktiskt kommer att klarar av det trots att allt inte förklaras och läggs tillrätta. De kräver mer men utdelningen blir ofta desto större.
Den lilla boken