Minnets labyrint
Jag trasslar vidare i minnets labyrint. Vissa dagar tycker jag att mina funderingar för mig närmare mig själv på något sätt. Att jag når någon form av kunskap om hur jag har formats och vilka faktorer som har påverkat så att jag blivit till den jag är. Andra dagar går jag fullständigt vilse och undrar oroligt om det verkligen finns någon väg ut ur labyrinten. Jag borde kanske likt Theseus ha spänt upp en tråd som kan visa mig vägen ut när mina tankar blir alltför trassliga.
Jag minns så lite säger min mor när jag ber henne dokumentera sina minnen. Så är det för mig också.
En del av mina minnen är så slipade av tidens att jag ibland undrar om det verkligen har hänt det som jag minns.
Det är nästan alltid dofterna som stiger upp till ytan snabbare än allt annat.
Doft av solvarmt damm på vinden med leksaker ovanpå bosättningsaffären. Där fanns en indianperuk jag längtade efter att få äga. Jag minns inte om jag någonsin fick den men doften och känslan av längtan finns kvar i mitt minne.
Liksom doften av solvarma barr på silkeslena skogsstigar.
Varför är så gott som alla mina minnen från sommaren inte från regniga sommardagar med blysvart himmel och åska utan från den eviga solens sommar för så länge sedan.
Kanske är det för att man minns det som är positivt som solen alltid finns med. Lukten av snö är också sånt som påminner om barndomen.
Kram
Ja dofter är något alldeles speciellt, nåt primitivt hos oss kanske... jag var till min småskola som vuxen och föll nästan baklänges när doften kom emot mig.
Ja vad härligt det är med dofter!! Jag minns speciellt en doft och det var när jag var liten och gick ner till havet för att bada, då gick jag över en liten spång och vid den spången växte det kaprifol, så det blev en doft av både kaprifolen och saltvattnet under träspången......å vad härligt!! Kram Mumin
