Plommenad

---

Att njuta av naturens tystnad säger vi lite till mans att vi gör. Men naturen kan vara väldigt högljudd. Jag tänker till exempel på stormens tjut och forsens dån. Idag på min hundpromenad försökte jag låtsas att ljuden från Nynäsvägen kom från ett stort brusande vattenfall. Det gick ganska bra när jag höll mig utom synhåll och innan tunnelbana kom och la sig i.
Tunnelbanan låter inte alls som något vattenfall, det låter bara som tunnelbanan, lite gnisslande, skärande på något sätt. Så hur mycket jag än försökte kunde jag inte inbilla mig att det var ett vattenfall jag hörde. Jag tror inte att det bara berodde på bristande fantasi.

---

Jag har vandrat på minnets stigar och förirrat mig längre tillbaka i tiden än vad mina egna minnen sträcker sig.
Min jakt på förståelse och sammanhang tar sig oanade vägar. Jag tror att det är en fråga om rötter, om sammanhang och tillhörighet. För mig hänger det ihop med att veta vilka min förfäder var och att veta lite om dem. Det ger mig en trygghet att ha kunskap om att farfars far var indelt soldat och skomakare i en by med två, om inte tre skomakare och att han fick 10 barn varav sju överlevde till vuxen ålder. Det käns allt mer angeläget att blicka bakåt. Kanske beror det på vetskapen om att leden bakom mig tunnas ut så att det snart inte finns någon kvar att fråga samt min känsla av att så länge vi minns har en människas liv inte varit fögäves. Jag tror inte att mina barn har någon som helst känsla för detta. Inte än, de lever ännu i odödlighetens rike där varje dag är en möjlighet och allt ligger framför dem. Där finns inget utrymme för backspeglar det är full fart framåt som gäller. Jag antar att de var på samma sätt för mig, då. Kanske blir de för dem sen, som det är för mig nu. Kanske...

---

Lyssna på P1 och programmet Kris i skolan. Lyssna alla ni som har det allra minsta intresse av den Svenska skolans väl och ve. Lyssna alla ni som liksom jag vill stötta och uppmuntra alla desa fantastiska människor som varje dag gör små underverk på sina arbetsplatser, elever, lärare och skolledare. Nog är de värda all den upmuntran vi förmår att ge dem. För ingenting kan väl vara viktigare än att de faktiskt orkar fortsätta och tillsammans forma den framtid som vi alla är så beroende av.
Det är inte i skolan det är kris, men man kan se/höra vissa brister i den yttersta ledningen.
Läs också på Anne-Maries blogg.

---

Nu i kväll var det dags igen. Det handlar om krocket. Två gånger om året bjuder våra vänner på knytkalas med krocket. De har krocketspelet vi kommer med maten. Spelar gör vi tillsammans.
Vi brukar var mellan fyra till fem personer i varje lag. En enväldig domare utses alltid, för hur skulle det annars gå när diskussionerna blossar upp om från vilket håll vilken båge ska attackeras och hur många slag extra man egentligen får när man krockar det gula klotet..
Det finns ett svenskt Krocketförbund och därifrån har domaren hämtat regelboken som han stenhårt följer.  Oftast är domaren omutbar, i alla fall i början av kvällen.
Första gången vi var med var för två år sedan. Då var början av det nya året snöfrtt. Vi inbjöds till krocketspel lördagen den sjätte januari, ganska tidigt på eftermiddagen vill jag minnas. Men vad hjälpte det. Vid den tiden på året är det mörkt som i en säck även tidigt på dagen vilket får vissa konekvenser när man spelar krocket. Det är alltid lite lättare att spela om man ser de bågar som man ska ta sig igenom.
Under spelet bjöds det på varm choklad som kunde spetsas efter behag. Vilket var bra för värmekänslan men kanske inte för precisionen.
I kväll var det kräftkrocket som gällde. Ja inte krocket med kräftor utan först krocket och sedan kräftor.
Jag var på samma lag som domaren. Men det var inte det som var det avgörande utan vi var faktiskt lite mer träffsäkra och fokuserade än de andra, det var helt klart därför som vi vann. Jag behövde inte en försöka muta domaren.

---

Det känns nästan som att vara ny på jobbet efter det långa sommarlovet. Samtidigt är det som om jag inte alls varit därifrån. Visst är det konstigt. Men nu är det inga latmaskdagar, det är uppkavlade ärmar och full fart som gäller. Min plan är nu att odla latmasken på fritiden och att planera in en helt arbetsfi dag i veckan, en vilodag. Till arbete räknas alla underhållsaktiviteter så som städning och tvätt, kort sagt allt som jag inte tycker är roligt. Matlagning får dispans eftersom jag ofta gillar det, hundpromenader lika så. Med en sån planering kan kanske latmasken om inte frodas så i alla fall överleva till nästa sommarlov.

---

Vissa tankar både bär och lyfter. De svävar av egen kraft och lämnar hos tänkaren en känsla av djup och klokhet. Ofta kommer de smygande nästan omärkligt i nattens mörker där de glittrar till en kort sekund för att sedan upplösas som rök och försvinna ut i tomma intet. På morgonen är det enda spår som finns kvar en vag aning av något storslaget som runnit genom fingrarna.

---

---

I går kväll spelade min artonåring och hans kamrater dataspel på nätet med lillasyster och hennes kompis. 

---

---

Nu har jag gjort det. Fyllt på riktigt. Nu är jag en av de där äldre människorna, ni vet en tant med hatt. Men ärligt talat så fungerar det ju inte riktigt så. Även om jag skaffar en hatt tror jag inte att jag kommer att bli någon tant. Inget ont sagt om tanter, ibland önskar jag att jag hade lite mer av tant i mig. Det är möjligt att det ligger där djupt inne slumrande och sticker upp nosen nu när det magiska årtalet har passerats. Vem vet. Jag ska kanske börja med hatten.