Plommenad

---

Jag hängde tvätt ute och försökte göra lite mellanrum så att solen skulle komma åt och luften skulle cirkulera . Jag tror att det torkar bättre då. När jag står där och försöker få till det slår det mig att så är det i livet också. Vi behöver mellanrum. Mellanrum som ger solen en möjlighet att komma år och luften en chans att cirkulera. Mellanrum som lämnar plats åt tankar och reflektioner. Mellanrum att vila i.
En bekant som jag mötte idag berättade att hon gjort så mycket roligt i vår. Men sa hon, jag har inte hunnit med att smälta det, bara ångat vidare till nästa rolighet.
Vad ska du göra på semestern är en vanlig fråga så här års. Om man inte har några planer blir folk häromkring lite besvärade. Jag vet inte om det är "fint" att ha en fullbokad semester. Själv ska jag odla ett mellanrum.

---

.

---

Jag har alltid varit fascinerad av det lilla. Som barn älskade jag Elsa Beskows böcker om Ocke,Nutta och Pillerill, Putte i blåbärsskogen och Lasse liten i trädgården. Tänk att vara så där liten. Nu blev jag inte så förfärligt stor (ca 1.5 m). Men det är för stort för den där riktigt pyttekänslan och för att kunna vandra under ormbunkarna i ormbunksskogen.

---

---

Ilvas blogg Aglio e olio - en utflykt i det italienska köket har inspirerat mig att fotografera.
När jag väl tänkt tanken ställer ögat om sig och ser helt nya saker. Det lilla i det stora. Detaljerna.
Behöver en ny kamera där jag kan komma riktigt riktigt nära. Jag vill göra som humlan och krypa in i blomman. Sedan ska jag sitta där inne på en ståndare och blicka ut mot sommaren.
För er som inte vet det är humlor inte lätta att fånga på bild. Är de lite blyga tro eller har de bara brått.

---

Aldrig hade jag anat att bloggandet skulle bli en så positiv verksamhet.
Att det ger en möjlighet att tänka efter och formulera sig det hade jag förstått. Men jag hade inte tänkt på att man kan få respons på det man skriver eller på det man skriver om.
"Samtalen" med er andra (bloggare eller ej) är livgivande och lyfter tanken.
Anne-Marie Körling skrev i ett svar till mig på sin blogg http://annemariekorling.blogg.se/  om att inte vara så snar till att svara på elevernas frågor utan låta frågorna leva ett slag.
En annan klok kvinna jag känner använder ordet ruva. Jag tycker att det är ett så fint ord i sammanhanget. Vissa saker behöver man ruva på ett tag. I verkliga livet går allt ofta så fort. I bloggvärlden kan man ruva på en mening så länge man behöver innan man skickar iväg den.

---

---

Skogsbilden i förra inlägget är från mitt paradis på jorden. Vi kallar det Torpetskogen förmodligen har den ett officiellt namn. Den finns i Dunkers socken i Sörmland. Där kan jag hitta frid och ro och där kan jag tanka kraft för att orka med att tackla vuxenlivet.
Vi har haft vårt torp där så länge jag har funnits. Ja längre än så. Min farmor och farfar köpte det på 40-talet. Farmor kommer från Flen som inte är så långt därifrån. Så trots att jag inte är uppväxt där och inte bor där året runt så känns det som hemma. Som om jag har en tillhörighet.
Min andra tillhörighet har jag i Enskede strax söder om Globen. Där är mina rötter djupt förankrade i myllan. Här finns inte tystnaden, här finns istället ett myller av människor.
Fem generationer av min släkt har bott i föreningen som jag bor i. 
I år är det 30 år sedan jag flyttade in. Det var i juni. Jag minns att jag fick syrener av någon i inflyttningspresent. Jag hade ingen vas att sätta dem i så jag fick ta en tom mjölkförpackning. Tänk att man minns sånt efter 30 år.

---

---

Jag var på bröllop i helgen.  Bruden hade flera pappor med på kalaset och brudgummens syskon är en brokig samling som inte alla har samma föräldrar. Tillgång eller belastning.
Kanske så att man får olika kompetens om man växer upp i en kärnfamilj eller om man flyttar och bor en vecka hos vardera förälder.  Jag vet inte. Men ibland blir jag så vemodig när jag ser mina barns nomadiserande kamrater. En vecka här och en vecka där. Var är hemma? Nya syskon här och nya syskon där, var finns det plats för mig?
Jag menar inte att skriva någon på näsan, många skilsmässor är helt säkert av nöden och den bästa lösningen. Om det fungerar bra finns det möjlighet till ett fantastiskt nätverk av välvilliga vuxna. Och det kan alla barn behöva.

---

---

Grannens vackra pelargon, blommar med röda blommor. Jag tänker stjäla ett skott någon dag när hon inte ser.

---

---

Igår kom jag mig äntligen för med att plantera om mina krukväxter. Jag har inte så många blommor att plantera om. Det är de få som överlever det bistra klimatet hemma hos mig som är kvar. Bistert så tillvida att tillgången på vatten varierar och även omsorgen är det lite si och så med. Men jag har ett gäng trogna vänner som står ut med detta.
Två av dem är speciellt speciella
Det är porslinblomman som i rakt nedstigande led härstammar från en porslinblomma min mammas farfar fick när han arbetade som värdebrevbärare i Stockholm i början på förra seklet. (Kan ni känna historiens vingslag). Den kräver nästan ingenting och  från tidig vår till tidig höst fyller den vårt sovrum med väldoft.



Den andra är ingen blomma utan ett träd. Ett lager träd som min vän Vivi har fraktat till mig genom Europa, från Italien till Sverige långt innan det var populärt med lager här.
Jag hade fått för mig att jag ville ha ett lagerträd. Hon skulle komma hem en sväng och tog då med sig plantan i bilen. Den var mycket mindre då. Jag klipper ner den varje år och förser då nästan hela huset med lagerblad.
Om jag inte gjorde det, klippte den alltså, så skulle den snart växa sig för stor för att få bo inne. Den är, trots att jag klipper den, lite för stor för att få bo i köket och har nu sin hemvist i trappuppgången men verkar trivas bra med det.

---

---

Nu fungerar toaletten!! Det var inte alldeles enkelt och jag var tvungen att byta en stor plastig grej som satt i cisternen.  Kvinnan i affären och jag pillade och skruvade på den trasiga för att försöka reda ut vad det var som hade gått sönder men efter ca 30 minuter gav vi upp. Jag fick en ny och hon ringde tillverkaren.
Väl hemma monterade jag den nya med visst besvär. Provspolade och konstaterade nöjd att det fungerade. En timma senare kommer Maja (äldsta dottern)
 -Mamma det rinner på toaletten.
Det var bara att ta bort cisternlocket och försöka igen. När vi pillat, skruvat och vridit en god stund satt den på plats utan att vi riktigt förstod hur vi gjort. Men nu fungerar det i alla fall.

I förrgår fortsatte jag envist med att försöka ladda ner bilderna från digitalkameran utan resultat. Jag ominstallerade alla program igen (säkert 5 gången) men ingen framgång. Ingen kontakt med kameran kom det upp en ruta som sa.
Så idag när jag kommer hem säger min man
- Vad bra att du ominstallerade alla programmen, nu har jag laddat ner alla bilderna. Hur det gick till, förklara det den som kan.