Gott Nytt År
Kanske är vi inte så annorlunda imorgon.
Kanske är vi samma fantastiska människor som idag.
Jag önskar er alla ett år med plats för funderande, spännande möten och välgörande tystnad.
Gott Nytt År
Samtal
Vad är det som gör att vi ibland nästan omedelbart genom våra berättelser hamnar i det som berör, det som är livet. Vad är det som påverkar att dessa samtal genast kastar sig över branten ner i det avgrundsdjupa tillstånd där det handlar om existensen och livets villkor när andra samtal kan pågå år efter år utan att de för oss ett enda steg närmare varandra eller de stora frågorna. De förblir ett försiktigt skrap på ytan om ens det.
Jag tänker på samtal som en dans. Vi turas om att föra och pratet ringlar som komplicerade turer, piruetter.
Ibland är det bara en som för då är det lätt att det blir lite tråkigt. Vi behöver vara två eller fler som dansar tillsammans för att samtalet ska kännas berikande. Och i vissa svindlande ögonblick bär det, som blank is och man svävar tillsammans och går sedan därifrån med en känsla av lätthet, att man är precis så vacker och klok som man i sina ljusa stunder anat.
Afton
En skymning som förebådar aftonen.
Barnen här hemma kommer inte i säng förrän den nya dagen gryr.
De har helt missat det här med dygnsrytm.
Fast det är mer rätt att säga att de har en annan rytm.
När jag tänker efter så är det nog så det alltid har varit.
De unga går i en annan takt och vi äldre pinnar på för att hinna med.
Det är deras tid som kommer och vår som går.
Så vi slutar upp med att försöka hinna med och kurar skymning på egen hand.
Den är så vacker aftonhimlen.
Jul
Nu är den snart över oss, julen. Varje år kommer jag att tänka på Tove Jansons mumintroll som väcks av hemulen på julafton. Förvånade tittar de ut och ser alla rusa omkring som tokiga. Ingenting är färdigt och en gran ska man skaffa. Varför då, undrar de förvirrade Mumintrollen som anar en förestående katastrof.
Jag har vuxit till mig, mognat en smula kanske. Eller så är det så att jag lärt av mina barn. Det är väldigt få saker man måste, säger min son. Och han har faktiskt rätt. Så i år tar vi julen med ro. Vi lagar den mat vi gillar för att vi vill. Vi städar lite lagom och pyntar med måtta. Och tänk julstämningen har redan infunnit sig. Det är ju så behaglig belysning, som min granne sa, dammråttorna syns knappt.
Men för att vara säkra på att undvika eventuell katastrof har vi köpt en gran och klätt den så vackert vi kan.
Allt för att beveka vinterns obegripliga makter.
*
God Jul alla människobarn
Änglar finns!
Funderandet
(pastor, författare och krönikör).
Man kan bara ödmjukt känna att man förändras en smula.
Men något litet vill jag dela med mig av.
Hans tankar om att våra värderingar är det som först går förlorade i vårt höghastighets samhälle.
Och det av den enkla anledningen att värderingar kräver eftertanke och eftertankar tar tid.
Det är viktigt att ta sig tid för att fundera.
Men som han sa, funderandet är en konst som alltmer går förlorad i vår tid.
Så med anledning av det vill jag åter slå ett slag för mellanrummet, tiden när vi ingenting särskilt gör.
Tomrummet som betyder så oändligt mycket.
Globen i natten
Gryning
Himlen är mörk och stjärnklar.
Under tiden som jag går ändrar den färg från nattsvart till mörkt blått och vidare till ljusare blått.
Gryningstimma.
Jag vandrar i gryningen, det är fyra grader kallt.
Rimfrosten lyser som tusen diamanter.
Här kommer dagen, här kommer jag.
Lite för sent kom jag fram men med en gryning som blev mer än bara ett ord.
Tack Thord som gjorde mig extra uppmärksam på den.
Fjärilar
En intervjuad chaufför säger
" När jag var liten fanns det fjärilar. Nu har allt sånt försvunnit
Men vi människor kan anpassa oss till föroreningar."
Jag blir alldeles tom och liksom frusen inuti.
Vad blir vi för sorts människor i en värld utan fjärilar?
Hopp
kan man ana gryningen
vid horisonten.
Leva som man lär
Det går an att sjunga långsamhetens lov på bloggen men är betydligt svårare i praktiken.
Det är ju inte alltid jag som styr över min tid.
Just den här veckan är det bara att gilla läget och försöka planera så gott det går.
Det är svårt att få ihop det även om jag skyndar mig.
Det ska skjutsas hit och dit.
Hjälpas till med den ena och det andra.
Och så var det middagen, måste vi äta. Är det någon som kan fixa.
Och hunden, kan någon förbarma sig över hunden.
Det finns ett liv efter luciaveckan det är jag övertygad om.
Och när sterinljusdelen av luciakonserten i kväll var över, kunde jag också sitta och njuta.
Välbefinnande
välbefinnande är en mer realistisk ambition än lycka.
Vi har stora förväntningar på livet och tror att det optimala är att vara lycklig hela tiden.
Jag tror att farmor i Alfons Åberg har rätt när hon säger att det är bra att ha lite tråkigt.
Man kan må gott av det.
Jag tycker att välbefinnande hör till samma kategori som längtan och förnöjsamhet.
Lite långsamt, dröjande och utan stress.
För mig är de positiva ord.
Men jag tror att de för många låter lite tråkiga.
Som foträta skor och rejäla bommullsunderbyxor.
Det är synd för förnöjsamhet kan skapa välbefinnande.
Precis som skor och varma underbyxor.
Man mår gott av att sluta springa runt och jaga sin egen svans.
Vi är ju redan framme....
December-ros
Maskfunderingar
Han skickade det till mig från Dublin och skrev:
Hej här är fantastiskt väder om man är fisk...eller försäljare av regnkläder.
Så känns det här idag, som om man skulle trivas bättre om man var fisk.
Jag såg inga fiskar ute, inte heller några maskar.
Undrade lite över det.
Inte över fiskarnas frånvaro men maskarnas.
När det regnar på sommaren fylls trottoarerna av maskar som ligger där och kippar efter luft.
(De där sista är jag inte säker på, men vad skulle de annars göra där.)
Men nu, inte en mask.
Jag inser att jag har en stor kunskapslucka vad det gäller maskar.
Inte vet jag så mycket om fiskar heller för den delen.
Men att det är skönt att komma in i värmen efter en lång promenad i regnet, det vet jag alldeles säkert.
Att växa
släpper sitt tag och faller,
att våga växa
Att unna sig
Sedan tänkte jag ett varv till och undrade för mig själv:
Varför tänker jag på att handla saker när jag ska vara snäll mot mig själv.
Konsumtionen är djupt rotad i våra medvetanden.
Varför inte unna sig tid, samvaro med sig själv eller med andra istället.
Tid till en skogspromenad eller en riktigt lång eftermiddagsfika.
Man ska leva som man lär, alltså blev det en kompledig eftermiddag som ägnades åt att fundera och reflektera.
Ett litet mellanrum i vardagen.
Jag kommer att unna mig en amaryllis också, men det får bli en annan dag.
Istället för amaryllis.
Ny Kokbok
Lite väl filosofiskt har det blivit på sistone.
Jag går ju inte bara omkring och funderar över livet utan jag gör andra roliga saker också.
Som förra måndagen när en ny kokbok såg dagen ljus.
Matlagare i Enskede.
Mingel i Enskede Bokhandeln med glögg och pepparkakor för alla som bidragit med recept.
Förutom recepten har alla författarna skrivit en lite om sig själv och sin anknytning till Enskede.
Det är en begränsad upplaga så om ni vill ha en så får ni skynda er till Enskede Bokhandel.
I helgen som kommer är det julmarknad och då går nog de sista exemplaren åt.
Första advent
Det är inte lätt att komma i julstämning när regnet trummar mot fönsterrutorna.
Det är så grått att man nästan kan ta på färgen
Den sänker sig över mig och når ända ner till tårna.
Fukten dryper, små små droppar letar sig in under jackor och tröjor.
Stockholmsvinter.
Igår var det första advent.
Jag var inte riktigt vaken, låg i sängen och slumrade när ljudet av sång strömmar ner från grannen ovanför.
Hosianna Davids son.... sjöng de tillsammans där uppe.
Jag låg kvar en lång stund och njöt av de vackra tonerna.
Vilken lycka att bo i ett hus där man kan få vakna av grannarnas vackra sång.
Här
" Det är inte att gå på vatten som är det stora miraklet. Miraklet är att gå på den gröna jorden just i detta ögonblick"
Jag glömmer ofta det, trots att jag tycker att han har rätt.
Det finns så många under i vardagen. Så många små fantastiska ögonblick.
Jag försöker att vara mer uppmärksam och ha fokus även på på min vardag.
Istället för att längta till helgen försöker jag koncentrera mig på den dag där jag är.
Lena Katarina Svanberg undrar i boken Långsam mat, varför vi har en sådan oförmåga att se vad som finns alldeles om hörnet och en sådan förmåga till entusiastiskt avund inför sådant som händer längre bort.
Jag har också funderat över det. Varför det är häftigare när väckarklockan ringer klockan 6 i New York än i Enskede? Jag tror man är lika trött där som här.
Det är som om vi tänker bort att det är likadant, fast någon annanstans.
Även i New York går folk till jobbet på morgonen, läser sina läxor, grälar med sina barn, föds och dör.
Precis som här.
Jag menar inte att vi inte ska resa, bekanta oss med andra människor, kulturer och levnadssätt.
Jag menar att vi inte ska glömma bort att leva våra liv även till vardags.
Sommarens sista ros.
