Oro
Jag funderar på oro. Vad det är som gör att vissa människor aldrig oroar sig och andra, som jag, nästan alltid gör det. Jag hade en teori om att fantasifulla människor är mer oroliga. Jag tänkte att vi målar upp olika skrämmande scener som ger oron näring så att den kan bre ut sig och ta plats. Scener som sedan i princip aldrig inträffar. Min familj stödde inte teorin. De är kreativa och fantasifulla människor som visst kan föreställa sig olika skeenden men trots det inte oroar sig särskilt mycket. Så oron måste komma någon annanstans ifrån. Jag får fortsätta grubbla på det. Oroa dig inte det ordnar sig, som sonen skulle sagt. Och det gör det ju faktiskt nästan alltid.
Här är ro utan oro
Ordning och reda
Jag flyttar böcker. Börjar högst upp i hyllan för att göra mer plats. Paul Auster ska in där på rätt plats bland alla pocketböcker. Det är där, på översta hyllan som alla författare vars efternamn börjar på A trängs. Ja de är inte alldeles ensamma sist på hyllan står även några B-böcker. Det är alltid ont om plats i våra bokhyllor, detta trots att den hel del av böckerna hamnar i boklådan ute i porten. Jag förstår inte riktigt varför det är så. Jag har ibland funderingar på något annat sätt att placera böckerna. Kanske ordna dem efter färgen på ryggarna. Jag har sett det i ett tidningsreportage. Det såg snyggt ut, vilsamt för ögonen, men det måste vara ett elände att hitta bland dem. Dessutom tar det ju samma plats så egentligen vinner man inget mer än estetik, i och för sig inte det sämsta. Jag kan ha svårt att hitta även om de står i bokstavsordning. Mitt bildminne är bättre än mitt bokstavsminne. Så varje gång jag flyttar på böcker för att göra plats för nya ändras geografin och kartan måste skrivas om. Det tar ett tag, i början letar jag på fel ställen i hyllorna. Lagom tills jag lärt mig är det dags att ändra igen. Inget varar beständigt.
Svart och vitt
Harmoni och vinterkyla. Världen är svartvit, inte minsta gnutta färg.
Litteraturens kraft
Det är trångt och bara ståplats på tunnelbanan. Han står där nära mig helt försjunken i boken han läser, det är som om vi andra inte fanns. Mitt i trängseln är han i en annan värld. En man i min ålder, lite grå och fullständigt uppslukad av den bok som han krampaktigt håller i sin hand mitt i trängseln. Jag blir, om inte förälskad så, en smula förtjust i mannen och i litteraturens kraft. Förtjust och samtidigt lite avundsjuk. För jag vet hur det känns att vara där, fångad i historiens vindlande kraft. Att fullständigt ge sig hän och förföras av berättelsen. Mannen kommer i alla fall ihåg att gå av tunnelbanan och jag åker vidare, grubblande på vilken min nästa läsupplevelse ska bli.
