Dimma
I dimman går människor och pratar för sig själva. Nu vet jag på grund av min erfarenhet att de pratar i sina mobiler även om man inte ser det. När jag flyttade till Enskede fanns det en man som brukade gå Sockenvägen fram och prata med någon osynlig. Då på 70-talet sågs han som lite udda. Hade det varit idag hade ingen brytt sig, möjligen undrat var sladdarna till hans headset var. Man försvinner i mängden. I dimman kan man också försvinna. Gatlyktorna ritar streck i vattendroppar som är osynliga för ögat och på fotbollsplanen står en man och övar med kastspö, det är knappt att man ser honom.
Frost
Det är frost på marken, glittrar som silver i gatlyktornas sken.
Utveckling.
Ibland kan jag längta tillbaka till den där tiden när jag precis hade börjat att fotografera. När jag först upptäckte kameran och alla bilder blev bra, ja i alla fall nästan alla. För som med allt lärande är det ju så att ju mer man kan desto svårare blir det. Ibland tvivlar jag på mig själv och tycker att ingenting jag gör är tillräckligt bra. Tillräckligt för vem kan man ju fråga sig. Och när jag reser bakåt i mitt fotoarkiv så ser jag att jag tar bättre bilder idag än vad jag gjorde då när jag precis börjat fotografera. Men sedan är det ju också så att mina referensramar har förskjutits. För ju mer jag håller på med bild, tar bilder, tittar på bilder och pratar om bilder desto mer lär jag mig och ioch med det förändras min smak eller man ska kanske säga att min tolerans för bilder ändras. Bilder som jag inte ens hade bemödat mig att titta på för sådär tio år sedan kan jag nu finna ett värde i. Jag kan förstå sådant som jag inte förstod förut och då också förstå bilden på ett nytt sätt. Jag har också lärt mig att jag kan tycka om om en bild men endå inte vilja ha den på väggen hemma hos mig. Men trots all min nya kunskap kan jag ibland känna att det var så mycket enklare då, innan visste allt jag vet idag . Då när det bara var att knäppa.
