Vem är jag?
Jag har skrivit om det förut, om kroppen. Kroppen som inte är att lita på, som gör saker jag inte har en aning om. Muskler arbetar och håret växer utan att mitt medvetande är inkopplat. Kroppen skickar signaler som ger upphov till det som händer djup där inne allt medan jag glatt traskar omkring och gör andra saker. Jag funderar en del på det här. Om kroppen agerar på egen hand vem är då jag? Tog upp den tanketråden vid lunchen på jobbet men det var ingen som nappade. Kanske lite väl djupsinniga funderingar för en lunchrast, tror att några tyckte det var ett jobbigt samtalsämne. Synd för jag hade velat veta hur andra ser på det.
Nedan en aspekt av mig, den yttre, ytliga som liksom den inre ibland agerar utan tanke.
Kamera
I kväll tänker jag på det som min kompis i fotoklubben sa när hans bild blev utagen i klubbmästerskapet och han fick frågan vilken kamera han använt. Jag har fotat med den allra bästa kameran, den man alltid har med sig sa han. Vilken kamera är det då jo mobilens kamera. Teknik är inte alltid allt, det finns annat som också spelar roll.
Och här skulle jag nu slänga in en särdeles lyckad bild tagen med mobilen men just nu är de oåtkomliga under heltäckande plast så det får bli bildlöst idag. Vill du njuta av dagens bild så kika in på ettvardag.
9/2 Glädje
Våren kommer närmare. Snödropparna tittar upp ur rabatten.
Tankar för dagen
Varje yogapass (de kallar det klass men jag har svårt att ta till mig det uttrycket) brukar inledas med ett tema. Temat kan vara en tanke eller en fundering. Något att använda under passet men också att ta med sig därifrån. Det blir som en betraktelse att bära med sig under resten av dagen och som kan hjälpa till så att jag ser på mitt liv, min tillvaro med lite öppnare ögon. Den här meningen fick vi med oss en dag i höstas "You worrie to much, yoga should be fun not struggle". Kanske man kan översätta den till livet i stort, don't worry, be happy. Ofta är det lättare sagt än gjort, men det kan vara en slags kompassriktning ett förhållningssätt i tillvaron. För det som oroar oss mest är ofta det som egentligen inte spelar så stor roll i det stora hela, som missade bussar, glömda anteckningar och inte riktigt uppnådda mål. De riktiga katastroferna är något annat som under en livstid kommer att att drabba oss alla oavsett vad vi gör så det är liksom inget att gå omkring och bekymra sig för i förtid. Man får handskas med dem när det kommer. Så mottot för dagen: Lite mindre oro.
