Plommenad

 

Efter två dagar på fotomässan känner jag mig lite mör. Fotomässan har för mig i år varit fylld av trevliga möten. I två timmar idag stod jag på en fotostation där man kunde få lära sig lite mer om skärpedjup. Innan var jag lite nervös och inte helt säker på att jag kunde tillräckligt. Jag kan så här i efterhand konstatera att jag hade fel. Det kom förbi massor av människor med sina fina systemkameror som aldrig fotograferat i något annat läge än P dvs total automatik. Många av dem som kom förbi hade ingen som helst aning om vad bländaren är. Många som kom förbi hade ingen koll på hur man ändrar ISO-tal, bländare eller tid på sin kamera, ibland tror jag inte ens de visste att det går att ändra. De hittade inte i menyerna och visste inte vilken ratt som var till vad. Men när de gick därifrån hade i alla fall de flesta lite mer kunskap, lite mer koll. Förhoppningsvis kliver några ut från sin komfortzon dvs läge p och börjar exprimentera lite med sina kameror.

En ung tjej som kom förbi berättade att hon hade gått på en fotokurs men att hon inte förstått någonting. Men du, sa hon, förklarar mycket bättre än min fotolärare nu begriper jag det här. Det var ett gott betyg som fick mig att växa flera centimeter.

 

 

---

Min yogalärare Jennie brukar säga att hon inte bryr sig om hur och om vi gör våra yogapositioner, bara vi andas.  Att andas är något betydligt mer fantastiskt än man till vardags brukar tänka på. Andetagen är ju det som följer oss genom hela livet och om man tar sig tid och ägnar lite omsorg åt andningen kan man ha stor hjälp av den. Det är tex inte helt fel att ta ett djupt andetag och lugna sinnet innan man säger det där man tänkte när man var som mest upprörd. Skönt kan det också vara att någon gång under dagen följa sina andetag, sänka axlarna och, om man törs, kanske till och med sluta ögonen. Riktigt känna efter hur luften fyller lungorna, hur andningen skickar energi till hela kroppen. Det är inte så ofta man tänker på sin andning men den är faktiskt värd lite extra omsorg då och då.

 

 

Jag sitter helt fascinerad och har svårt att slita ögonen ifrån det som jag upplever som ett skådespel. Eller är det kanske en lektion? För här på tunnelbanan i värsta rusningstrafik får jag lära mig hur det går till att lägga en perfekt, naturlig make up.  Att man börjar med krämen som jag tror kan heta foundation, är inte helt säker på det, lektionen var kanske inte helt uttömmande. Sedan följde i alla fall någon form av puder. Efter det var det ögonens tur med eyeliner och mascara.

Det är verkligen speciellt när vårt privata rum flyttar ut i det offentliga. För mig kändes väldigt privat att hon ordnade hela sin make up där på tunnelbanan. Det var nästan så att jag förväntade mig att hon skulle hala upp en tandborste och fixa den detaljen också där på väg till jobbet. Jag vet inte om jag är lite kinkig men jag blir lite generad av att behöva dela den här intima stunden med en för mig helt okänd människa. Jag tycker lika lite om det som att höra om människors allra mest privata när de öppnar sig för någon (mig okänd) i mobiltelefonen och samtidigt delar med sig till alla oss andra som råkar befinna oss i närheten.  Jag vet inte riktigt var gränsen går frukost, tandborstning eller varför inte passa på att utnyttja tiden och byta om från pyjamasen till kontorskläderna när man ändå är i farten.  

 

---

Regnet öser ner utanför fönstret. Jag skulle önska att jag kunde stanna hemma och kura i soffan med en kopp te och en bra bok. Så är det inte för snart ska jag dra på mig regnstället och cykla iväg till jobbet. 
Ibland när jag cyklar iväg på morgonen fundrar jag på vad det är som driver mig. Vad är det som gör att jag inte stänger av väckarklockan och ligger kvar i sängen trots att jag är så trött, så trött. Varför kämpar jag på i regn och blåst och uppförsbacke för att komma till ett bitvis slitit jobb i slitna lokaler med, ibland motstäviga människor.  Inte är det ära och berömmelse, inte är det guld och gröna skogar. Men kanske beror det på att det jag gör på något sätt kan göra skillnad för någon. Att det kan göra så att något i en människans vardag kan gå lite lättare, bli lite enklare eller kanske till och med möjligt.  

 

 

 

---

---

Igår på Allahellgons dag invaderades Skogskyrkogården av människor. Nu på morgonen är här stilla och nästan öde. En tveksam sol försöker ta sig igenom morgondimman. Jag tänder ett ljus i minneslunden innan vi går vidare, hunden och jag. 

 

---

I åratal har vi pratat om att skaffa någon form av eldstad men det har aldrig blivit av att vi riktigt tagit tag i saken. Vi har inte haft någon bra plats. Vi har inte haft råd osv osv. Sen har vi fastnat i att om vi skulle göra det måste vi också renovera hela rummet. Det är ett arbetsrum vi talar om. Ett arbetsrum med böcker. Inte en bok, inte femtio böcker utan många många böcker. Att ta ner dem och härbärgera dem under tiden vi fixar rummet har känts oöverstigligt. Att göra sig av med böckerna otänkbart. Så vi har istället inte gjort någonting. Tills alldeles nyss när vi kom på att vi kan göra iordning en vägg och låta de andra vara tills vidare. Då blev det med ens fart på det hela. Nu har vi börjat med det som vi är bäst på, riva ner. Så här fint blev det efter dagens härjningar. Återstår en del underarbete innan uppbyggnadsfasen tar vid.