Plommenad

En omdisponering av lägenheten, nu när vi inte längre bor så många här som tidigare, har gjort att vi har fått ett arbetsrum stort som ett hav. Vi kånkade ner de gamla blå fåtöljerna från NK som vi trodde att vi tyckte om och har sparat för just ett sånt här tillfälle och så tog vi upp Kinamattan från källaren. Den som vi köpte billigt genom en släkting när vi var ofattbart unga. Det är märkligt att tänka sig att vi faktiskt köpte en Kinamatta och ännu märkligare att vi valde just den här som är ljust, ljust brunaktig och, ja faktiskt, rosa. Rökbordet som jag köpte på en prylaffär på söder med trästativ och kopparskiva fick också komma upp från källaren. 
Barnen satte ord på det som vi kände men inte riktigt hade erkänt ens för varandra, mannen och jag. Det ser ut som hos mormor sa en av dem. Att vi inte gillar allt det som vi tyckte om då, för ganska länge sedan, det vet jag ju. Men jag hade inte riktigt räknat med att det även skulle gälla stolarna och mattan. Så länge stolarna stod på vinden och jag bara såg en skymt av dem ibland, tyckte jag att de var fina. Kanske att de stod för någon sorts vuxenhet som jag eftersträvade då men ännu inte hade uppnått. Nu är de fortfarande fina men i någon annans arbetsrum så där lite på distans. Smak är alltså inte ett konstant tillstånd utan hela tiden i förändring. Kan vara bra att påminnas om ibland.