Landskapet färger


Istället för att titta på TV besöker jag Moderskeppet. Jag hittar inte alls det jag letar efter utan förirrar mig istället ner i lager efter lager av spännande kunskap. Landskapets färger, en kortkurs med något som jag kanske inte kommer att använda varje dag men som ändå känns som lite välbehövlig kreativ påfyllnad en vanlig onsdag.
 
 


Smak


Man kan utveckla sin smak. Precis som att man kan lära sig att gilla mörk choklad kan man lära sig att uppskatta bilder man inte tyckte om från början. Och ju mer man tittar på bilder dvs verkligen aktivt tittar och funderar och kanske även diskuterar dem med någon annan, desto mer komplexa bilder kan man lära sig att uppskatta. Östen Axelsson har fördjupat sig i frågan. Man kan läsa mer på Fotosidan eller lyssna på Bildradion
Jag funderar på det när jag går den dagliga promenaden. Jag funderar på bildens syfte och sammanhang och tänker på att hur tränad man än är i sitt bildseende så fungerar ett födelsedagskort med en vacker solros. Det är ingen bild man kommer att rama in, diskutera på fotokluben eller kanske ens spara men den får en att må gott i stunden. När jag började fotografera och också titta på bilder lite mer frekvent var måttstocken ungefär att bilden var bra om jag själv skulle vilja ha den på väggen där hemma. Men nu, efter några års bildtittande kan jag uppskatta även andra saker i en bild. Till exempel att fotografen har ett angeläget budskap, att bilden sätter fokus på något viktigt och att fotografen lyckas förmedla det i bilden. Bilder som man kan återvända till och hela tiden se nya saker i  och jag har kommit att uppskatta bilder som har andra fötjänster än att vara vackra. Kanske kan man kalla det en smakresa.
 


Högtflygande


 
Det var många som cirklade omkring på platsen. Föst förstod jag inte varför men sen såg jag mannen som stod och slängde ut bröd till dem.
 


Mitt i natten




Träd helt enkelt



 


Hare


Det är låttare att få syn på vilda djur här i staden än vad det är på landet. Bakom huset håller haren till. I vanliga fall försvinner den fort när jag och hunden dyker upp. Idag är jag hundlös så haren bryr sig  inte så mycket om mig.
 


Julgransmasaker


Jag förlitar mig på gammal beprövad kunskap och klipper granen i små små bitar med hjälp av grensax och sekatör. Bitarna stoppas i kassar som sedan enkelt och tämligen barrfritt bärs ut ur lägenheten. Allt som blir kvar är en stör som slängs bland grannarnas julgranar i väntan på vårens container. Men trots denna omsorgsfulla behandling hittar jag barr både på de mest oväntade ställen, nu senast i skafferiet. Ännu har inget barr påträffats i kylskåpet men jag gissar att det bara är en tidsfråga.
 
 

 
 

Äntligen


Latmasken är besegrad.
Breath, awareness and gratitude.
Yoga
 

 

Smak


En omdisponering av lägenheten, nu när vi inte längre bor så många här som tidigare, har gjort att vi har fått ett arbetsrum stort som ett hav. Vi kånkade ner de gamla blå fåtöljerna från NK som vi trodde att vi tyckte om och har sparat för just ett sånt här tillfälle och så tog vi upp Kinamattan från källaren. Den som vi köpte billigt genom en släkting när vi var ofattbart unga. Det är märkligt att tänka sig att vi faktiskt köpte en Kinamatta och ännu märkligare att vi valde just den här som är ljust, ljust brunaktig och, ja faktiskt, rosa. Rökbordet som jag köpte på en prylaffär på söder med trästativ och kopparskiva fick också komma upp från källaren. 
Barnen satte ord på det som vi kände men inte riktigt hade erkänt ens för varandra, mannen och jag. Det ser ut som hos mormor sa en av dem. Att vi inte gillar allt det som vi tyckte om då, för ganska länge sedan, det vet jag ju. Men jag hade inte riktigt räknat med att det även skulle gälla stolarna och mattan. Så länge stolarna stod på vinden och jag bara såg en skymt av dem ibland, tyckte jag att de var fina. Kanske att de stod för någon sorts vuxenhet som jag eftersträvade då men ännu inte hade uppnått. Nu är de fortfarande fina men i någon annans arbetsrum så där lite på distans. Smak är alltså inte ett konstant tillstånd utan hela tiden i förändring. Kan vara bra att påminnas om ibland.







 

Oväntat


Målsättningen var att komma i säng senast tio, men så snubblade jag på en fikus utanför grannhuset.



Förlorat.


Jag tog ut minneskortet ur kameran oh satte in det i kortläsaren, sedan hände något som gjorde att kortet blev sittande och inga bilder överförda. Så i dag när jag skulle ta vid där jag slutade igår dvs föra över bilderna har minneskortet formaterat sig själv på något, för mig, helt obegripligt sätt. Alla bildera är puts väck. Jag kan leva vidare utan dem men blir nästan galen av att inte begripa vad som hänt. Saker och ting försvinner inte så där utan att lämna minsta spår. Ett återställningsprogram har hittils hittat tre av de förlorade bilderna. Ingen av dem  kommer jag att spara. Sätter i kortet i kameran och hoppas att bilderna ska vara där lika plötsligt som de försvann men inga bilder uppenbarar sig. Jag försöker se bilderna framför mig. Barnen i Kulturhuset som spelade på väggen, slussen med min fotograferande vän och så nyårsafton när sonens vänner stod på rad och flätade varandras hår. Det finns definitivt värre katastrofer men lite retsamt är det allt.
 

 
 

RSS 2.0