Plommenad

---

Ibland känner jag inte igen mig i andras beskrivning av mig. Nu när jag på bästa sätt, likt en duktig flicka, försöker förbereda mig inför det årliga utvecklingssamtalet undrar jag om det verkligen är jag som känner mig bäst eller om det är en arbetskamrat. I alla fall när det kommer till jobbrealterade frågor som det förstås handlar om här. Egentligen skulle man kanske svara för varandra. Svaren skulle säkert bli annorlunda och kanske en smula ärligare. För vem säger i samtalet att jag kommer ofta försent och är ruskigt oorganiserad men ibland blir det trots allt rätt det jag gör. Nej man kan beskriva saker på så många olika sätt och det man beskriver kan uppfattas på många olika sätt. Och självklart försöker man framställa sig själv i så god dager som det bara är möjligt. För visst vill jag att chefen ska förorda den där löneförhöjningen som i landstingets värld är både liten och osäker. Men hur ska man tolka frågorna. När man ska ha visum till USA (i alla fall förr) fick man svara på en hel del frågor av typen: Tänker du begå brott i landet, är du kriminell.  Vad svara man på det? Hur svara man på frågor om tidspassning, sammarbete och om man bidrar till ett gott klimat. På den sista frågan kanske jag ska svara som min granne, att jag använder deodorant.