Gott Nytt År
Nu är det hög tid att summera och dra slutsatser. Att bestämma sig för vad som inte var bra och lämna det kvar, det är onödigt att släpa med sig gammalt och dåligt in till det nya året. Men det är lika viktigt att identifiera och ta med sig det som fått en att må gott.
En snigel ska leda mig in i det nya året och förhoppningsvis vara min följeslagare under lång tid framöver. Min föresats är att försöka bli lite långsammare och därmed få mer tid åt eftertanke och reflexion. Jag vet att man inte får mer tid man tar den. Och det är vad jag ska försöka göra. Mitt mål är att vara en bromsklots i min vardag. Jag vet inte om det är ett mätbart mål, det finns liksom ingen bra före punkt att mäta utifrån. Men det bevisar bara att det är svårt att sätta mål inte att själva föresatsen är dålig. Jag tror inte heller att det finns forskning som stöder att bromsklotsar reflekterar mer. Kanske att man kan se det som lite forskning på grundnivå. Jag vill verkligen medverka till att vi tar oss tid för varandra. Att människor ska betyda mer än pinnstatistik. Kanske kan mitt bidrag vara att själv föregå med gott exempel.
Och så en liten nyårshaiku:
Nyårets första dröm-
behåller den leende
för mig själv
Shô-u
Var rädda om varandra alla ni människobarn.
Vila
Jag har jullov. En riktigt lång ledighet som jag länge sett fram emot. Ingenting är inplanerat i almanackan, bara långa lata dagar som jag kan fylla med precis vad jag vill. Och trots att jag gör precis det som jag längtat efter, läser, promenerar och sover länge känner jag mig inte riktigt tillfreds. Det känns som om jag slarvar bort tiden, att den borde fyllas med något, oklart bara vad detta något skulle vara. Jag försöker kämpa emot tendensen att boka in varenda minut med ”nyttig” sysselsättning. Det är svårt men det går om jag riktigt anstränger mig. Det är inte så lätt att ingenting göra som man skulle kunna tro.
Jag hittade en bok i bokhyllan den är från 1998 men fortfarande förvånansvärt aktuell. Har du tid? heter den. Där står att läsa, det som vi redan vet. Att våra tidsslimmade organisationer motverkar kreativitet och nyskapande. Jag läser, ”Kreativitet kräver lugn och ro och tid för reflexion. Först när tiden inte styckas upp av ständiga avbrott kan man nå det mentala tillstånd där nya tankar föds.”
I min julklappsbok, Det hände när du vilar, skriver Tomas Sjödin: Kan det finnas något viktigare än detta? Att ingenting göra.
Jag tror att jag har sprungit för fort, gjort för mycket och nu tar det tid innan jag kan sakta av. Jag är så inprogrammerad på uppstyckad tid att det tar tid för mig att landa, att vänja mig vid det långsamma, det hela. Jag är säker på att jag mår gott av att ingenting göra, att inte ha saker jag måste, att få tänka till punkt. Det tar bara lite tid att hitta dit. Men det kommer och då kommer också de där nya tankarna att födas.
God Jul
God Jul alla människobarn.
Vad är det här?
Just den här kvällen var den blå. Det blev färg och mönster. Om det inte hade varit så regnigt skulle jag kunnat fördjupa mig i formerna. Nu är det lite oklart vad det är jag ser på bilderna trots att det var jag som höll i kameran. Ibland ser man helt enkelt inte vad man ser.
Tankelabyrint
Jag undrar vad som gör att en del tankar så enkelt får fäste medan andra rinner iväg utan att lämna några spår. Det görs en sortering någonstans inne i mig som jag inte alltid är fullt medveten om. Det känns som att kroppen i mångt och mycket lever sitt eget liv utan att fråga efter hur jag vill ha det. Jag försöker spåra några av de där tankarna som glidit iväg och försvunnit utom synhåll. Det är inte lätt, jag vet inte riktigt i vilka skrymslen jag ska leta. Inser förvånat att jag faktiskt inte hittar här. Det är det där med utrymme och tid, de påverkar tankarna mer än jag kanske förstår. Tankar tar tid. Har vi tid med tankar eller ska jag vända på frågan och undra, har vi tid att inte tänka. Nu blev det komplicerat. Är det tiden och inte tanken som rinner iväg och jag märker att mina funderingar blir mer och mer som en labyrint. Finns det ens någon väg ut ur den? Hur gör jag för att få fatt i den där storslagna tanken som skulle förändra? Jag känner mig orolig när jag märker att jag håller på att tappa tålamodet för de där långa sammanhängande reflexionerna. När min tanke blir som ett klickande mellan sidor på internet, lika flyktig som klippen i en acctionfilm då har jag verkligen skäl för min oro. Men hur gör man för att stanna upp på riktigt mitt i en skenande verklighet. Hur revolterar man mot tillvarons tidtabeller? Har medvetandet en egen sopstation där tankar man inte hunnit reflektera över hamnar eller finns de kvar någonstans men utan adress? Jag ska börja med att leta i soppåsen.
Vad ser du?
Jag redigerar sommarbilder när en text av
Eva Dahlgren tränger sig på. Envist surrar den runt i mitt huvud.
"en evighet en kort sekund transport eller en helig stund beror på hur man ser det vad ser du?"
Stannar upp, vänder och vrider på frågan. Vad ser jag och vad är det jag missar? Det finns alltid fler perspektiv än det jag väljer att utgå ifrån. Skönheten ligger i betraktarens ögon. Men med nödvändighet också motsatsen.
Renovering
Visst var det lite listigt tänkt att bara göra iordning en vägg i arbetsrummet och sedan ta de andra tre någon annan gång (när den andra gången skulle bli preciserade vi inte). Det kändes bra och lite enklare med endast en vägg. Fyllda av energi slet vi ner den gamla väven från väggen, det blev inte så vackert precis men det var ju bara tillfälligt. Det tillfälliga drar ut på tiden och vi har kommit på att det är idiotiskt att inte göra allt på en gång. För även om vi bara fixar en vägg måste bokhyllorna tömmas och saker ställas undan. Då kan man (nästan) lika enkelt ta allt i ett svep. Så nu är det planen, tömma bokhyllorna, packa ihop allt på mitten av golvet och riva ner resterande väv. Sedan spackla, slipa, måla. Jag blir lite trött bara av att skriva om det. Vi har beslutat att ligga lågt till efter nyår. Vecka 2 kommer murspisen dvs om installationerna med stegar och så är klara på taket. Så man kan med stor sannolikhet anta att det nya året kommer att inledas med en smula kaos. Det är då jag alltid ångrar att jag drog igång projektet. I väntan på att allt ska bryta ut har vi hängt upp tavlor och möblerat som det var förrut. Det blev bättre med tavlor på väggen en lite ruff känsla som om det var en gammal industrilokal. Tufft tycker barnen, inte riktigt vår stil tycker vi men man kan kanske vänja sig.
Kakbak
Kanelkakor, pepparkakor och saffransskorpor. Undrar just om jag kommer att drömma om kakor i natt. Lägenheten luktar gott av kakbaket och kakburkarna är till brädden fyllda. Lätt utmattad kommer jag snart att lägga mig raklång för imorgon är det åter måndag.
Te
