Bilden man aldrig tar
Detta är undantaget. En dokumentation av ...
förgänglighet.
Vardag
Det är lite vemodigt med höst. Alltings förgänglighet blir så påtaglig. De vackert gula och röda löven singlar ner och blir till en brungrå sörja i regnet. Det är sällan det blir förevigat i ett fotografi slår det mig. Jag sitter med i en jury för en norsk fototävling. Hundratals bilder har passerat förbi min näthinna de senaste dagarna. Det är macrobilder på vackra småkryp, det är storslagna landskap med ortoliga himlar, det är formsäkra svartvita kompositioner på arkitektur och det är en och annan människa. Vad det däremot är ont om är bilder från livet, den där brungråa sörjan, det som blir kvar när glamoren skalats av. Berättelser från vardagen är inte alls lika många som solnedgångarna. Kanske beror det på att vi behöver lite glamour nu när vintemörkret kryper allt närmare.
Höst i stan
Regnet ligger som en fuktig filt över staden. Turisten halar snabbt upp sin kamera och tar en bild för att lika snabbt stoppa ner den igen och hasta visare, Det är inomhus man vill vara idag. Inne framför brasan med tända ljus, en stor kopp varmt te och en bra bok. Du har hört det förr eller hur. Den gemensamma drömmen om hur en skön ruskdag bör tillbringas. Kryp in, kryp ihop. Inga stora fester utan små förtroliga samtal bakom tjocka gardiner. Regn som piskar mot rutan och gärna en lite lagom vildsint höststorm. I drömmen klarar hundarna sig själva utan promenad och grytan står redan färdig på spisen. Så är det nu inte hemma hos mig. Hunden måste ut och maten lagar sig inte själv och det där hembiträdet är alltid ledig när man som bäst behöver henne.
Utsikt från Katarinavägen.
Yoga
Breath, awareness and gratitude.
Yoga varje fredag
Rönn
Som i Japan fast på svenska.
Höst
Det är bara att acceptera, sommaren är över för den här gången. Nu är det ångande grytor, levande ljus och värmande tröjor som gäller. Allt medan regnet smattrar mot fönsterrutorna.
Hemma
Det är nästan lika omtumlande att komma hem som att vara i främmande land. Väl hemma ser de vanliga annorlunda ut. Det självklara har tappat sin position och jag undrar: Varför gör vi på detta sättet? Mycket var annorlunda och somt var förvånansvärt lika. För en människa med mina mått dvs. ca 153 cm över jorden kan man säga att Japan var ett land som byggt för mig. För första gången i mitt liv har jag suttit på ett tunnelbanesäte och haft fötterna stadigt i golvet. Vilken underbar känsla, bara en sådan sak är anledning nog att vilja resa tillbaka.
Ishibe-Koji gränden i Kyoto men skulle kunna vara Gamla Stan
Kyoto
Efter en intensiv dag i Kyoto med tempel, palats och stenträdgårdar ska det bli skönt att krypa ner i badet. Sedan väntar yukatan och en kall öl. Efter det tror jag att vi sover vi gott trots att det är lite hårdare än vi är vana vid.