Morgonpromenad
Det känns redan I trapphuset att det är kallt ute. Man märker det på lukten. Kallt och under knarrpunkten, som jag, helt ovetenskapligt konstaterat ligger på cirka -10. Den här strålande vintermorgonen visar termometern på -15. Ute är det krispig rimfrost och nästan molnfri himmel. Jag går ifatt en pappa och hans dotter. De går helt sakta på väg mot dagis och samtalar stillsamt om det som de ser på vägen. Ingen stress och jäkt utan äkta närvaro. Det gör mig glad att se att det finns föräldrar som tar sig tid att upptäcka världen tillsammans med sina barn inte bara på helger utan även här mitt i vardagen. Precis när jag ska passera dem upptäcker vi (samtidigt) en citron som ligger i snön. Den lyser som en liten gul sol i snödrivan och vi undrar förstås hur den har hamnat där. Jag tänker på Elsa Beskows Solägget och den lilla älvan som fick följa med till sollandet och jag undrar om det inte snart är dags för henne och komma hem för att dansa välkommenkärasoldansen.
Du gör så många fina iakttagelser i livet, små saker som betyder mycket men som man inte alltid tänker på. Jag älskar dina små guldkorn!
Så fint! Jag tror det är dags!
Just dessa tillfällen, till och från, tillsammans, de är så underskattade!
Sådana samtal med barnen är väldigt viktiga men tyvärr hinns det inte alltid med. Jag ser hur stressade en del föräldrar är när de kommer med barnen. Lämnar dem och pratar i telefon samtidigt...
