Plommenad

Jag tror att håller på att bli lika snuttifierad som programmen på tv. Jag menar de där programmen som bara består av en mängd snabba klipp och ingen som helst fördjupning. Jag har en känsla av att det smittar av sig. Det är som när man sitter vid datorn och letar efter något på nätet och så dyker där upp en länk som man klickar på och på nästa sida finns en ny länk som man blir nyfiken på som för en vidare till en annan sida och sen till ytterligare en. Innan man vet ordet av har man hamnat ljusår ifrån det man sökte från början. Förvånat tittar man på klockan och inser att en hel kväll har gått och man är inte ens i närheten av det där man egentligen skulle göra, snuttifieringen är ett faktum.  Just nu längtar jag efter långsamhet och fördjupning. Måste ta tag i det på något sätt, kanske en omgång Thai Chi  och sedan ett kapitel i Ulf Sjöstedts bok Fotokomposition kan göra susen.

Det känns redan I trapphuset att det är kallt ute. Man märker det på lukten. Kallt och under knarrpunkten, som jag, helt ovetenskapligt konstaterat ligger på cirka -10. Den här strålande vintermorgonen visar termometern på -15.  Ute är det krispig rimfrost och nästan molnfri himmel. Jag går ifatt en pappa och hans dotter. De går helt sakta på väg mot dagis och samtalar stillsamt om det som de ser på vägen. Ingen stress och jäkt utan äkta närvaro. Det gör mig glad att se att det finns föräldrar som tar sig tid att upptäcka världen tillsammans med sina barn inte bara på helger utan även här mitt i vardagen. Precis när jag ska passera dem upptäcker vi (samtidigt) en citron som ligger i snön. Den lyser som en liten gul sol i snödrivan och vi undrar förstås hur den har hamnat där. Jag tänker på Elsa Beskows Solägget och den lilla älvan som fick följa med till sollandet och jag undrar om det inte snart är dags för henne och komma hem för att dansa välkommenkärasoldansen.