Plommenad

Jag promenerade förbi en trädgård där jag såg en ros. Jag kunde ana, genom nätet som skyddade den för råddjuren, att den var vacker. Lite svårt att dofta på den måste det vara men man kan kanske lyfta undan nätet på något enkelt sätt. Medan jag promenerar vidare funderar jag på andra saker som vi vårdar och älskar och som vi ibland stänger in och inte riktigt släpper taget om. Det är kanske inte så svårt att gissa att jag tänker på barnen. Barnen som vi ger vingar så att de ska klara av att flyga ut i världen utan oss, men som det sedan, när det väl är dags och de är redo att lämna boet, kan vara så svårt att släppa taget om. Det är en knepig balansgång att bry sig om men inte lägga sig i för mycket. Jag tränar på det just nu, att släppa taget och låta dem flyga. Jag tror att jag blir bättre och bättre på det (är inte helt säker på att de skulle hålla med) men jag tycker att det är svårt.