Olika
I trängseln på tunnelbanan konstaterar jag att jag inte är den enda som inte är på bokmässan. Jag vet att det är många som är där men det är många som är här också. Jag undrar varför alla dess människor åker in till stan, varför de inte lufsar runt i skogen med korg och kaffetermos och låter mig få sittplats på vägen in till Hötorget.
Jag har hört att vi människor är lika men när jag tittar på alla som delar vagn med mig häpnar jag över att vi är så olika. Det känns som om vi är mer olika nu än vi var förr. Kanske är det så att det är mer ok att sticka ut idag än vad det har varit. Visst är det en del som ser likadana ut, där man direkt kan se vilken grupp de tillhör men det är också många som är svårplacerade som om de hör ihop med sig själva och det är nog med det. Det kanske är så att det finns fler grupper idag att tillhöra men att det också finns en massa människor som helt enkelt går sin egen väg, om det nu är så enkelt.
Han var ganska olik de flesta andra i publiken. Kanske att han hamnat på fel konsert.
Glad
Idag har det varit stressigt på jobbet och jag har känt att jag inte alls räcker till. Trött och inte alldeles glad var jag när jag kom hem. Öppnade brevlådan och där låg ett brev till mig. Lite förvånad såg jag att det var från Moderna museet. I kuvertet låg fyra fribiljetter till museet och i det medföljande brevet stod bla "Här kommer några fribiljetter till Moderna. Mycket foto där under hela hösten". Vilken omtanke, jag blev jätte glad. Nu ska jag rusa dit och kanske be den omtänksamma givaren om en guidad visning.
Glad blev jag också av att se att Plommenaden har haft besök från Japan, spännande jag undrar vem du är som hittat hit. Jag upptäckte också en besökare från Sund på Åland. Det är extra roligt eftersom min mormor kom från de trakterna. Och så är jag så innerligt glad att se du från Sandefjord inte gett upp utan tittar in lite då och då.
Nu ska det vara en illustrativ bild här förstås för så brukare det vara. Med glad som tema får det bli en bild med mycket färg så här i höstrusket.
Tecken och tystnad
För några dagar sedan träffade jag en vän som lever i ett land där man talar ett annat språk än det hon har som modersmål. Vi samtalar om språk och om att höra till. Hon berättar om alla de små subtila skillnaderna, de som man knappt märker men som blir så tydliga för den som inte kan, inte vet. De där kulturella markörerna som man bara kan lära sig genom att leva där, mitt i sammanhanget. Sådant man bara kan ta till sig på plats och som handlar om så mycket mer än språk. Och när man känner sig utanför hamnar man i en tystnad. Den där tystnaden tänker jag på när jag en dag passeras av en bil där föraren och passageraren talar med varandra, på teckenspråk. Det fungerar just då för det är en lugn gata och föraren behöver inte använda båda händerna för att styra bilen. Men jag inser just då att om man är beroende av teckenspråk för sin kommunikation finns det många situationer där det måste bli tyst. Situationer där talande kan kommunicera men där tecken inte fungerar. Det finns så många tillfällen där händerna är upptagna med annat. Jag tänker på allt trevlig småprat i köket medans man hackar och skalar. Tänker att det måste bli många pauser i det man gör när man hela tiden måste avbryta det för att säga något. Men kanske är det välgörande att saker måste stanna av och gå lite långsamt.
Ett annat sätt att göra sig hörd, stickgraffiti
Släppa taget
Jag promenerade förbi en trädgård där jag såg en ros. Jag kunde ana, genom nätet som skyddade den för råddjuren, att den var vacker. Lite svårt att dofta på den måste det vara men man kan kanske lyfta undan nätet på något enkelt sätt. Medan jag promenerar vidare funderar jag på andra saker som vi vårdar och älskar och som vi ibland stänger in och inte riktigt släpper taget om. Det är kanske inte så svårt att gissa att jag tänker på barnen. Barnen som vi ger vingar så att de ska klara av att flyga ut i världen utan oss, men som det sedan, när det väl är dags och de är redo att lämna boet, kan vara så svårt att släppa taget om. Det är en knepig balansgång att bry sig om men inte lägga sig i för mycket. Jag tränar på det just nu, att släppa taget och låta dem flyga. Jag tror att jag blir bättre och bättre på det (är inte helt säker på att de skulle hålla med) men jag tycker att det är svårt.
