Plommenad

På flygplanet, där man sitter nästan oanständigt nära människor man aldrig kommer att möta igen, är ryggsäcken ordentligt inskjuten under sätet framför. Allt enligt säkerhetsföreskrifterna. När döttrarna frågar efter, en det ena, en det andra känner jag mig som en muminmamma när jag ur ryggsäckens djup kan plocka fram det mesta man kan behöva. Den rymmer både extra hörlurar, tandborste Virginia Wolfs Mot fyren och så pappersnäsdukar, pennor, papper och så den oumbärliga tandtråden. Det gäller att vara beredd på alla eventualiteter. Vi rör oss över kontinenten i små skutt. Nästan innan vi startat är det dags att landa. Runt omkring oss talas ett språk som inte är mitt.  Och det gör det hela tiden, varje dag, året om, nästan överallt. För jag inser här och nu att det bara är en pytteliten fläck i allt det stora som jag kallar hemma.