Sardiner


De gånger jag tvingas att vara en del av Stockholms morgonstress är tack och lov sällsynta. Att föras fram i strömmen av människor för att sedan packas samman, tätt tätt i tunnelbanevagnen får mig att känna mig som en sardin i en burk utan möjlighet att påverka. Jag tycker att det är en smula obehagligt att föras med utan att ha kontroll.  Det är möjligt att jag borde öva mer på det, på att släppa kontrollen. Kanske vore det bra om jag utsatte mig för morgonrusningen på tunnelbanan lite oftare i stället för att i min egen takt promenera eller cykla till jobbet.
Werner Aspenström hade säkert åkt tunnelbana i rusningstrafik.  Det kanske var trångt där redan då, i början på sjuttiotalet när diktsamlingen ”Under tiden” kom ut. Det är i den som dikten Sardinen på tunnelbanan finns. Men egentligen handlar dikten inte alls om trängsel. Som jag tolkar den handlar det om att våga göra egna val. Om att våga välja och sedan stå för det man valt. Om vad som är viktigt i livet och vad vi gör av de dagar vi har. Och jag kan inte annat är ansluta mig till sardinens önskan, att burken öppnas emot havet.

 


 

 


Kommentarer
Postat av: Znogge

Jag har trängts en del på knökfulla bussar men tyckte alltid det var en lättnade när folk började gå av. Nu tronar jag i ensamt majestät i bilen vilket äv betydligt behagligare.

2011-10-30 @ 10:48:33
URL: http://znogge.wordpress.com/
Postat av: Åsa!

Det kan bara inte vara meningen med livet att stå och trängas på det där viset!

2011-10-31 @ 13:13:54
URL: http://bitihopdax.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0