Sardiner
De gånger jag tvingas att vara en del av Stockholms morgonstress är tack och lov sällsynta. Att föras fram i strömmen av människor för att sedan packas samman, tätt tätt i tunnelbanevagnen får mig att känna mig som en sardin i en burk utan möjlighet att påverka. Jag tycker att det är en smula obehagligt att föras med utan att ha kontroll. Det är möjligt att jag borde öva mer på det, på att släppa kontrollen. Kanske vore det bra om jag utsatte mig för morgonrusningen på tunnelbanan lite oftare i stället för att i min egen takt promenera eller cykla till jobbet.
Werner Aspenström hade säkert åkt tunnelbana i rusningstrafik. Det kanske var trångt där redan då, i början på sjuttiotalet när diktsamlingen ”Under tiden” kom ut. Det är i den som dikten Sardinen på tunnelbanan finns. Men egentligen handlar dikten inte alls om trängsel. Som jag tolkar den handlar det om att våga göra egna val. Om att våga välja och sedan stå för det man valt. Om vad som är viktigt i livet och vad vi gör av de dagar vi har. Och jag kan inte annat är ansluta mig till sardinens önskan, att burken öppnas emot havet.
Att se
Henry David Thoreau
Det här med höst
Dimmorna tätnar och fruktflugorna anfaller. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta dagen, livet eller tillvaron i största allmänhet. Det är det här med höst, den höga klara luften och alla vackra färgerna. Det är något bedrägligt med höst. Precis bakom hörnet lurar mörker och kyla. Varför bor inte jag i ett land med sol och värme undrar jag varje höst och för vart år blir den undringen en aning starkare på något sätt.
För många år sedan blev jag mer eller mindre utskälld av min äldsta dotter för att vi inte bodde i ett land där man talar spanska. Om vi gjort det skulle hon ju ha lärt sig språket från början och sluppit att traggla glosor i skolan. Det var obetänksamt av oss att vi inte flyttade innan vi fick barnen för tänk då hade de fått ett annat språk gratis. Man kan inte tänka på allt och de har i alla fall lärt sig svenska det kanske de inte hade gjort om vi bott i Spanien.
TV
Jag går förbi de engelska radhusen på kvällens hundpromenad. Det är mörkt ute så familjernas tv-skärmar syns tydligt genom fönstren. I nästan alla hus är tv på. Alla tittar på olika program. Så hade det inte varit för sådär 50 år sedan. Då hade det blåvita skenet från tv lyst i kanske två eller tre fönster. Där hade troligtvis fler än en familj bänkat sig för kvällens program och dagen efter kunde alla i fikarummet utbyta åsikter och diskutera programet eftersom alla sett samma, det fanns ju ingen annat att välja på. Alla såg vi Andy Pandy, Ria Wägner och Hylands Hörna. Då kunde vi jämföra våra upplevelser där i fikarummet. Nu delar vi med oss genom att berätta för de andra om det där fantastiska programmet som ingen annan har sett. Det blir en viss skillnad.
Som bildrutor.
Fundering
Tankar på flyg
På flygplanet, där man sitter nästan oanständigt nära människor man aldrig kommer att möta igen, är ryggsäcken ordentligt inskjuten under sätet framför. Allt enligt säkerhetsföreskrifterna. När döttrarna frågar efter, en det ena, en det andra känner jag mig som en muminmamma när jag ur ryggsäckens djup kan plocka fram det mesta man kan behöva. Den rymmer både extra hörlurar, tandborste Virginia Wolfs Mot fyren och så pappersnäsdukar, pennor, papper och så den oumbärliga tandtråden. Det gäller att vara beredd på alla eventualiteter. Vi rör oss över kontinenten i små skutt. Nästan innan vi startat är det dags att landa. Runt omkring oss talas ett språk som inte är mitt. Och det gör det hela tiden, varje dag, året om, nästan överallt. För jag inser här och nu att det bara är en pytteliten fläck i allt det stora som jag kallar hemma.
