Virus varning
Det är ett envist virus som har mig helt i sitt våld. Jag gillar inte tanken på att det finns där inne i mig. Jag tycker inte heller om känslan att vara så totalt utlämnad till ett förlopp jag inte verkar ha den allra minsta möjlighet att påverka. Ta hand om dig, säger människor i min omgivning, jag vet inte riktigt hur man gör det. Att ligga här på rygg i sängen verkar inte ha den allra minsta effekt. Jag tänker mig att jag skulle ha någon känsla av den strid som borde utspelas i min kropp. Den kamp där viruset, förhoppningsvis besegras och jag friskt och fräsch stiger ut i världen igen. Men hur jag än känner efter är det bara huvudvärk och snuva som känns. Kanske viruset redan har vunnit utan att jag har en aning om det och hur blir det då?
Det är märkligt vad livet vid sidan av gör med mig. Jag tänker att det skulle vara lätt att fastna här, att bli kvar i det vakuum som uppstår när vardagsrutinerna brutits. Det väcks många tankar av att vara ensam i den tysta lägenheten. Tankar som, vad definierar en människa, är det vad man gör eller vad man är. Men vad är man när allt de som man brukar göra är försvunnet. Alla de där vanorna som under årens lopp smugit sig på och nu tycks vara helt integrerade i min person, vad är jag om man skalar bort dem? Det är inte så lätt att ändra sina vanor, det märker jag också. Att ta hand om sig själv är inte så enkelt som man kan tro men kanske en nyttig övning.
Utsikt från min nuvarande horisont.
Nog är det ovant att bara ta det lugnt och inte göra något. Då kommer en massa tankar. Hoppas att du snart är bra igen. Krya på dig kram/Eva
Ibland verkar kroppen protestera mot vårt höga tempo genom att dra på sig influensa eller förkylning, och när man då tvingas ta det lugnt hinner man tänka många tankar.
Ja vem är vi egentligen, bortom alla vanor och rutiner?
När jag hade fart runt alltför länge alltför fort blev jag sjuk, detta var 2003 och jag insåg, efter ganska lång tid, att jag aldrig skulle kunna återgå till denna livsstil utav outtröttlig energi. Det var oerhört jobbigt, för detta hade ju varit mitt signum. Och något som var minst lika jobbigt var att få min omgivning att förstå att jag inte längre var samma person.
Än idag kan jag sakna den gamla Åsa så mycket...
Ta vara på dig Kersti! Hoppas det där viruset flyr med snödrivorna!
Stackars dig, hoppas du mår bättre numera.
Krya-på-dig-kram från Tyskland.
