Sport
Du som följt min blogg vet att jag inte är särskilt idrottsintresserad. Jag inser nyttan av att röra på sig men tycker att den organiserade idrotten står för mycket allvar, mycket pengar och lite glädje samt en utslagning redan tidigt. Om man som 13-åring vill börja träna t.ex. badminton i någon klubb är det redan fullt. Man kan spela på egen hand men ska man vara med i en badmintonskola är det kört. Efter 10 ska man satsa och det finns dålig med resurser för de som bara vill lira lite för skojs skull. Då får man vänta tills man blir äldre och starta ett korplag.
Galet tycker jag också att det är med fotbollsträning mitt i vintern. Jag gick förbi vår idrottsplats en kväll det var -10 men ”the show must go on” så träningen pågick för fullt. På något sätt känns det som om idrotten skulle vara som grönsakerna, säsongsbetonad. Ät äpplen på hösten, rotsaker på vintern och frossa i tomater och bär på sommaren. Varför inte skidor och skridskor nu och låta fotbollen vänta.
Besökare
Det här inlägget är till alla er som troget tittar in här och läser men som inte lämnar så tydliga spår, utan bara syns i besöksstatistiken. Jag vet att ni finns där i bakgrunden. En del vet jag precis vlika det är och andra har jag ingen aning om. Jag vill bara att ni ska veta att jag uppskattar era besök och att jag uppskattar att ni har tålamod när det går lång tid mellan inläggen, att ni inte ger upp och tröttnar. Det känns gott att se att Sandefjord Norge har kikat förbi igen eller Kungsbacka, Västerås eller var ni nu håller hus. Om det dröjer länge mellan gångerna kan jag bli lite orolig men så är ni där igen och lyser upp min dag. Så här kommer en ros till alla er trogna läsare.
Mindre sällan
Jag lyssnar ibland på radio när jag går till jobbet. Häromdagen pratade programledarna om pengar och om hur sällsynt det börjar bli med kontanter. En av dem sa "Jag har mindre kontanter nu". Jag har funderat en del över ordvalet, att han säger att han har mindre kontanter. Jag antar att man kan säga så och att många inte ens tycker att det låter konstigt. Men om han har mindre kontanter nu, hade han större förr, är det så att de krymper, pengarna?
På farstubron
Nyss åskade det.
Nu har det upphört
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller
Du har kommit till...
Vi har fått nya telefoner på jobbet. Telefoner som är så mycket mer än telefoner om man bara begriper hur man ska göra med dem. Som ett första steg har jag lärt mig mitt telefonnummer, hur man gör när man ringer och när man svarar, det gäller bara att känna igen sin ringsignal. Vi har också fått ett helt nytt telefonsystem. Så nu gäller det att komma ihåg att koppla in telefonen när jag kommer och koppla den till röstbrevlådan när jag går, att komma ihåg var jag la telefonen när jag gick och inte glömma att ladda den. Det är mycket att komma ihåg. Sedan har jag också fått tre nya lösenord, så nu har jag tio stycken, de är verkligen generösa på mitt jobb.
Söndag
Jag gör ingenting, hinner ingenting klagar jag. Men så är det väl inte säger barnen du gör ju massor av saker hela tiden. Och de har rätt jag gör en massa saker men det är som om jag inte räknar med dem, där vanliga sakerna. Vilket är helt tokigt för det är ju det som är livet, alla de där vardagliga sakerna som man gör hela tiden utan att man gör så stor affär av dem. Så min alldeles vanliga söndag har jag läst ut en bok som jag tyckte mycket om. Anders Paulruds Som vi älskade varandra. Svd skrev i sin recension: ”Mycket bättre än så här kan det inte bli och talet om romankonstens död är som vanligt betydligt överdrivet”. Jag har ätit en lång och god frukost iförd morgonrock sedan blev det en lång promenad i solen med man och hund. Vi gick på halkiga vita vägar utan att möta mer än några få människor, två närmare bestämt. Efter lunch och te har jag har bakat en citronpaj och nu jäser degen till nanbröden i bunken. Jag har också laddat in bilder i datorn och märk dem med nyckelord (ovanligt ordentligt faktiskt). Två av bilderna har jag också bildbehandlat lite. En av dem finns till beskådande på ettvardag. Den andra ser du här:
Fasad
Häromdagen när jag gick min vanliga väg hem från jobbet och det ännu inte var alldeles mörkt, fick jag syn på en husfasad som förstås alltid varit där men som jag aldrig sett. För visst är det så att det finns mycket vi ser utan att se. Jag menar att vi egentligen inte lägger märke till det som vi ser. Vi hastar förbi och tar inte in det vi ser i medvetandet. Den här fasaden som jag plötsligt såg vetter mot en väg och på andra sidan vägen ligger andra höga byggnader. Jag tror inte det är så många som tittar på den här fasaden den ligger lite avigt till. Trottoaren är för nära för att man ska se den ordentligt. Jag skänkte en liten tanke till arkitekten vars verk nu står där lite övergivet på något sätt. Eftersom jag hade kameran med så tog jag förstås ett kort. Så nu har du chansen att se det jag såg och visst kan den vara värd i alla fall en liten blick.
