Plommenad

Att klyva ved är en arbetsam sysselsättning.  Desto mer tillfredställande när jag bemästrat tekniken och faktiskt i relativt rask takt klarar av klabbe efter klabbe. Det blir en utmaning att se hur kilarna ska slås in i just den här biten.  Det hörs ett gnisslande när träfibrerna ger upp och långsamt släpper taget.  Björken talar, kroppen ömmar och svetten lackar.  Mitt i våren med utsikt över sjön och vitsipporna. Få gym kan mäta sig med det.

 

---

I det vackra söndagsvädret kröp jag in i Sundbybergs Stads Kulturcentrum i Hallonbergen och blev sittande där hela dagen. Det var SVEFO (Östra Svealands Fotoklubbar) som redovisade resultatet i bildtävlingen BILD-11.
523 bilder hade lämnats in till tävlingen, 188 färgbilder, 159 svart-vita och 176 bilder på temat "rofyllt". Först fick vi se alla bilder i respektive grupp och sedan redogjorde juryn, som bestod av Lars Epstein och Marcus Johansson för varför de valt ut de 15 bilder i gruppen som erhöll poäng och diplom. Många fina bilder var det och mycket lärde jag mig av att lyssna på de kompetenta domarna även om Lars Epsteins och min uppfattning av vad ett punctum är i en bild skiljer sig högst avsevärt.

Som en extra bonus blev två av mina bilder placerade bland de 15 bästa. Min färgbild från Skrapan kom på 12 plats bland färgbilderna och min rofyllda bild kom 3:a i temagruppen.

 

 

---

---

Vart jag än vänder mig ser jag människor som talar i mobiltelefoner, skickar meddelanden med sina mobiltelefoner eller hämtar information med hjälp av sina mobiltelefoner. Man kan kanske inte kalla det mobiltelefoner nu när man kan göra så oändligt mycket mer än att bara ringa med dem. Kanske är det rent utav så att de är bäst på andra saker än just det att telefonera med. Det är så bra säger min son, jag som inte har någon koll kan gå in och titta på mitt saldo på väg till tunnelbanan för att se om jag har råd att köpa det där tuggummit. Men jag har inte sett det som något problem att vara tvungen att vara en smula förutseende, att ha en viss framförhållning i min vardag.  Eftersom det inte funnits några Iphoner under min uppväxt har jag liksom inte det behovet., jag ordnar det på annat sätt.  Undrar om den del av hjärnan som har hand om framförhållningen och planeringen förtvinar nu när man inte behöver ta den i anspråk.  Att vi kommer att bli sämre och sämre på det nu när vi har teknik som kan sköta det åt oss. Så som vi blivit sämre på att lära utantill i takt med att läskunnigheten ökat och vi inte längre behöver memorera nyheter mm för att sprida dem vidare utan lugnt kan förlita oss på morgontidningen eller kanske en uppläsning i Iphonen.

Musik, ett annat sätt att kommunicera.

---

 

---

Kan jag skylla på åldern undrar jag tyst för mig själv. Men är det verkligen den som är problemet. Vid närmare analys tror jag att det skulle behövas ett krafttag. Någon skulle behöva ta tag i strukturen (som om det fanns någon sådan) och fördela det som behöver göras i lagom portioner på lämpliga tider. Kanske skulle någon också passa på att städa lite i högarna och se till att kasta bort allt onödigt, allt som är för mycket. Det finns en hel del för någon att ta tag i. Bara tanken gör mig handlingsförlamad. För någon måste bli jag, jag kan inte se någon annan med nödvändig kompetens i frågan. Jag behandlar ärendet på det gamla vanliga sättet, gör som Muminmamman, sopar det under mattan och hoppas att det stannar kvar där. Sedan känner jag mig nästan lite upplivad. Man ska lyfta blicken och inte fundera närmare på allt som döljer sig där nere under mattan tänker jag när jag äntrar trappan till himlen och skybar i Skrapan.

---

---

Det är en fråga om prioritering det här med att ha tid eller ej. Just nu är bilden i fokus. Bilden, fotografiet och så alla Amerikanska släktingar som dyker upp, den ena efter den andra. De har ju alltid funnits där men lite mer slumrande om man säger så. Men så plötsligt är de så mycket mer närvarande. Det kräver ett visst engagemang som tar tid. Tid som jag gärna avsätter för att mödosamt författa det ena mailet efter det andra på det som inte är mitt modersmål. Det går knaggligt i början, jag tror det handlar om tillit, om att våga tro att man kan. Att våga släppa taget om en text även om den inte är helt perfekt. Barnen tycker att jag är fånig som inte bara skriver rätt på utan envisas med lexikon för att få det rätt. De vet ju att de inte är ditt språk, säger barnen. Dina släktingar kommer att förstå även om det blir lite fel. Och nog är det så, jag måste öva mig i att släppa taget och bara ge mig hän. Och ju mer jag skriver desto lättar går det och en hel del blir faktiskt rätt även utan lexikon.