Simultankapacitet
Tiden krymper och jag blir allt mindre simultan. Ägnar mig med liv och lust åt en sak i taget, allt det andra lämnas därhän. Det enda som växer är mitt dåliga samvete och min irritation över att inte klara av att göra flera saker samtidigt. Jag undrar om man har ett visst mått av simultankapacitet som minskar över tid, så att man, ju äldre man blir (givetvis beroende på tidigare användning) minskar sitt förråd. Eller om det är så att man med åren samlar på sig så mycket barlast för att hålla sig på rätt köl så att man till sist får för mycket att hålla ordning på och därför, med jämna mellanrum, tappar kontrollen över allt det man tidigare behärskade. Jag önskar mig fler timmar på dygnet, mina räcker inte riktigt till. För även om jag försöker undkomma in i det längsta inser jag att sömn behövs för att jag ska fungera. Det är så mycket jag vill göra och så lite jag hinner. Hur handskas man med det? Prioritera, ledordet i tiden. Ett ord som inte är till någon vidare hjälp när det gäller. En gör så gott en kan, det är så det får bli. Vissa saker kommer före och annat blir inte gjort. Fotokursen tillsammans med make och dotter blev i alla fall av liksom den litterära båtsalongen på Ålandshav (även om det en kort stund verkade lite osäkert). Och distansutbildningen på Jönköpings universitet kan man ju pyssla med när man själv har lust. Och så Plommenad, styvmoderligt behandlad men inte bortglömd. Kanske att bilderna just nu inte blir riktigt så väl genomtänkta som tidigare men det är övergående. För det kommer nya tider då jag är utsövd och välbalanserad, med full koll på tillvaron. Det är inte så avlägset som man kan tro, för visst blir det ett sommarlov i år igen.
Åh så väl jag känner igen mig i det du skriver.
Min husläkare har haft en låååång föreläsning för mig om detta med tusen hjärn i elden. Han påstår att det är något som funkar fram till 40 snåret någongång, sedan blir systemet trögre och trögre. Kroppen behöver mera tid till återhämtning helt enkelt. Då när han sade det till mig trodde jag honom, men jag trodde inte det gällde mig. Idag vet jag bättre. Det har tagit några år :D
Ha det gott Kersti, och unna dig en liten paus mellan allt det roliga.
Man vill så mycket men hinner inte allt för vardagen finns där ju också. Men samtidigt så är det viktigt att bereda plats åt guldkornen och det lilla extra. Sedan har du rätt, för om mindre än tre månader är det sommarlov och hur fort tiden går vet vi alla!
Själv skulle jag bli glad om det gick att förlänga tiden mellan 15 och 17, respektive 21 och 23. Av någon outgrundlig anledning är de två passen mina gyllene - effektiva och produvktiva. Jag tänker att om bara de blev expanderade, borde jag hinna med allt.
Sommarlov. Suck.
Det där känner jag igen ...och för mig blev deti, stress och affektivitet som en självklar del av gjorde att allt annat plötsligt blev blockerat.
Plötsligt var det en sak i taget som gällde. Och under en mycket lång tidsperiod. Jag höll på att rusa in i väggen...
Jag tror att kroppen,hjärnan säger ifrån till slut: man ska även ha tid att bara vara, att bara njuta.
Så till slut tvingas man välja - det som känns bra och som är viktigt för en själv. Och klagar andra- så säger det bara något om andras attityd.
Vi är inte skapta till robotar på marschfart.
Det gäller att vara rädd om sig själv, lyssna inåt-så att man får vara en del av livet så länge som möjligt.
Men visst vore det värre att inte ha lust att göra en massa saker. Att ha en massa tid som inte visste vad man skulle göra av.
Vi börjar våra liv med så många drömmar och mål, med så mycket vi vill, kan, måste och ska göra. Men ju äldre vi blir så väljer vi att krympa ihop allt detta... och försöker mer att bara välja det vi vill. Kanske är det insikten om att "tiden räcker inte till" som är avgörande... spånar jag.
Ditt tidigare inlägg om "jag" var mycket tänkvärt. Jag har funderat mycket på det...
Varm kram... ja, alltid!
Just nu tycker jag att det är ganska skönt att tiden går fort...jag längtar så efter den underbara våren.
Men å andra sidan är ju schemat fulltecknat och det är mycket som ska hinnas med.
Helgernas timmar fick gärna vara längre...ha en fin helg..kramen
Stress är inget bra för mig och nu längtar jag till våren kram Tingeling
Vilken vacker bild! Den var rogivande. Du simultankapaciteten blir mindre med åren ha ha. Det har jag märkt. Kram på dig!
Jag läser ikapp vad du skrivit. Ser att du som vanligt skriver så klokt och fint. Mycket att fundera över..
Jag vill önska dig en fin, vilsam och Glad Påsk!
En varm kram, Anita (Smulan)
Hej, säg den dom kan, vad händer med detta "många bollar i luften" som stod att läsa i varje platsannons på åttitalet...det gällde mig då, i högsta grad, det gäller INTE mig idag, men så är jag ju ganska kantstött vid det här laget. Men, en sak tror jag på, att emellanåt sitta bredvid och bara följa skeendet på avstånd. Det gjorde ni väl i torpet, fast samtidigt är man närvarande, i nuet, utan tyngande laster ett litet tag. Jag gillar ställen utan datauppkoppling, en vecka, några dagar ibland, gör underverk. En dag är för lite, då hinner man inte tagga ner, två dagar minst, då mår man bra.
Hoppas ni fick en skön avkoppling, jag har haft tuffa veckor men nu har det vänt och även jag ska väl låta solen skina på näsan snart.
Kram från pörtet
