Våraning
överröstade drömmarnas bilder och regnet som skvalade i stuprännan.
Förvånat vaknade jag i mörkret.
Simultankapacitet
Tiden krymper och jag blir allt mindre simultan. Ägnar mig med liv och lust åt en sak i taget, allt det andra lämnas därhän. Det enda som växer är mitt dåliga samvete och min irritation över att inte klara av att göra flera saker samtidigt. Jag undrar om man har ett visst mått av simultankapacitet som minskar över tid, så att man, ju äldre man blir (givetvis beroende på tidigare användning) minskar sitt förråd. Eller om det är så att man med åren samlar på sig så mycket barlast för att hålla sig på rätt köl så att man till sist får för mycket att hålla ordning på och därför, med jämna mellanrum, tappar kontrollen över allt det man tidigare behärskade. Jag önskar mig fler timmar på dygnet, mina räcker inte riktigt till. För även om jag försöker undkomma in i det längsta inser jag att sömn behövs för att jag ska fungera. Det är så mycket jag vill göra och så lite jag hinner. Hur handskas man med det? Prioritera, ledordet i tiden. Ett ord som inte är till någon vidare hjälp när det gäller. En gör så gott en kan, det är så det får bli. Vissa saker kommer före och annat blir inte gjort. Fotokursen tillsammans med make och dotter blev i alla fall av liksom den litterära båtsalongen på Ålandshav (även om det en kort stund verkade lite osäkert). Och distansutbildningen på Jönköpings universitet kan man ju pyssla med när man själv har lust. Och så Plommenad, styvmoderligt behandlad men inte bortglömd. Kanske att bilderna just nu inte blir riktigt så väl genomtänkta som tidigare men det är övergående. För det kommer nya tider då jag är utsövd och välbalanserad, med full koll på tillvaron. Det är inte så avlägset som man kan tro, för visst blir det ett sommarlov i år igen.
En fråga om ålder
Jag bor i ett sådant där gammalt hus sa min arbetskamrat idag, det är byggt på femtiotalet. Då insåg jag att vi har lite olika perspektiv på det här med ålder, hon och jag. Inte känner jag mig så gammal, i alla fall inte hela tiden och jag är helt klart "byggd" på femtiotalet. Min referenspunkt när det gäller om ett hus är gammalt eller ej är det hus som jag bor i och det är byggt på nittonhundratalet närmare bestämt nittonhundraelva. Det tycker jag är ett ganska gammalt hus. Människor är kanske gamla redan när de är något yngre men bara lite.
Begravning
Vad kan jag skriva? Efter ett lätt snöfall bröt solen fram och skingrade molnen. Dagen var vemodig men samtidigt glad på något underligt sätt. Vi som hade samlats värmdes av minnet från det som inte längre är. Det finns en glädje i att ha fått ta del av det, en tid ett liv.
Jag
För att kunna lista ut vem jag är behöver jag andra människor. Det duger inte att jag sitter ensam och funderar på min kammare. Utan andra blir mina tankar en form av navelskådning som bara cirklar runt, varv efter varv. För att komma vidare och uppleva någon form av fördjupning krävs någon annan. Det behövs nya perspektiv tänker jag där jag sitter i kökssoffan och försöker att få syn på mig själv. För många år skrev jag ner tio adjektiv som jag tyckte beskrev mig som person. Sedan bad jag några av mina närmaste vänner att göra samma sak. Resultatet blev inte så förvånande som jag befarat. Vi var ganska överrens mina vänner och jag. De där adjektiven gav mig en sorts lägesbeskrivning att utgå ifrån. En del var jag nöjd och stolt över och annat ville jag förändra. Jag är inte helt säker på att jag har lyckats så bra med de där förändringarna. Men jag lever i livet. Jag försöker att reflektera och resonera och tampas med mig själv. Mina barn hjälper mig och ger mig perspektiv de utmanar och ifrågasätter det som jag ser som självklart. Jag har bra vägvisare tänker jag där i soffan samtidigt som jag i ögonvrån ser en liten skymt av det som kanske är jag.
