Längdfundering
Jag undrar om det är min ringa längd som gör att jag tycker om att fotografera saker underifrån. Det är som om jag känner igen dem bäst när jag ser på dem ur det perspektivet. Men hur stor skilllnad gör längden egentligen, skulle mitt sätt att se på världen förändras om jag skulle gå runt på styltor en dag eller två? Helt klart är det i alla fall så att man ser och lägger märke till olika saker delvis beroende hur lång man är, det är jag fullständigt övertygad om. Jag har en del erfarenhet av olikheter vad längd beträffar så jag kan uttala mig med viss säkerhet. I min familj är jag helt klart kortast (om man undantar hunden) och mellan mig och den som är längst skilljer det ca 43 cm. Det gör en del skillnad, faktiskt.
I midsommartid
Du underbara sommardag,
som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag
bland vilda rosors myller.
Här glimmar sjö i branta djup
och speglar häll och grenar,
och getter högt på bergets stup
gå tyst bland mörka enar.
Bestråla, ljus, det minsta snår,
som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,
bevingad utav lycka.
Verner von Heidenstam
Åter ett försök till perspektivbyte
Efter att ha rest omkring några dagar i främmande land försöker jag ta på mig samma glasögon här hemma och se på världen med nya ögon. Jag försöker göra mig främmande för det hemtama, bli överraskad av det vanliga. Det går inte. Det är lika svårt som att försöka höra hur ens modersmål låter utan att lyssna på vad som sägs, det fungerar inte det heller. Jag klarar helt enkelt inte av att göra mig till främling här i mina egna kvarter. Jag gissar att det är lika svårt var man än bor och lever. Kanske man slutar att förundras över den här utsikten om man möter den varje dag, eller så inte.
En fråga om att välja
Ska man titta upp.
Eller ska man tittar ner.
Det blir helt olika världar man möter.
Båda lika verkliga.
Tid för teater
Jag har varit på teater i cirkustältet i Margaretaparken. Tältet som betyder folkfest, liv och rörelse under några veckor här i Enskede. Det är Enskedespelet som i år sätter upp Momo eller kampen om tiden.
Enskedespelet är en kultur- och teaterförening som bildades 1981. De spelade sin första pjäs 1983, om Enskedes historia. Sedan dess har det blivit 13 spel. Här samsas barn och vuxna, amatörer och professionella på samma villkor. Det är som de skriver i programmet stort, ovanligt och viktigt.
Momo kan lyssna som ingen annan. Hon tar sig tid och det gör att alla som möter henne känner sig sedda och därmed också mår bättre. Men tidstjuvarna, de grå herrarna hotar hela tillvaron. De stjäl människors tid och skapar på så sätt jäkt, stress och otrevnad. Berättelsen är lika aktuell idag som när Michael Ende först gav ut den 1973. Boken om Momo har stått i min hylla med favoritböcker sedan jag första gången läste den i mitten av åttiotalet. Det finns mycket tänkvärt att återvända till i boken. Som att det inte går att spara tid. Vi kan bara försöka leva den tid som är vår, så väl och bra som möjligt. Så ta den stundande semestern som ett gyllene tillfälle att börja göra just det. Var där du är, lyssna och njut.
Vallmo
Jag vet inte om det är den röda färgen eller det sensuella uttrycket som gör att jag tycker så mycket om jättevallmon. Den har en speciell dragningskraft som gör att jag tar bild efter bild och sedan förgäves försöker välja ut de bästa. I år bestämde jag mig för att riktigt hänga med när den gick i blom genom att ta ett kort om dagen. Inte fungerade det. Det blev en massa fina kort på knopparna i olika ljus. En kväll var jag ute och tittade, tänkte att här händer ingenting, det ser likadant ut som igår. Nästa morgon hade den slagit ut, utan att förvarna det minsta stod den där, stor och röd och alldeles fantastisk.
