Galoscher
Jag går bakom en man som ser proper och viktig ut på något sätt. Han är prydligt klädd i mörk överrock och mörka byxor. I sin högra hand bär han en portfölj och han går i raskt takt mot tunnelbanan i snömodden. Själva mannen noterar jag så där liksom i förbigående men det som jag egentligen lägger märke till är att han har något orange på fötterna. När jag kommer närmare ser jag att det är ett par väldigt orangegula galoscher. Trodde inte att det gick att få tag på galoscher längre. Undrar om mina barn ens vet vad galoscher är. Jag blir lite glad av de där orangea skodonen. Och börjar fundera på andra praktiska saker som vi tycks tappat bort som till exempel svettlappar. Undrar just om det finns någon som använder det idag. Men egentligen är ju det också en sån där finurlig och relativt enkel lösning. Undrar just varför de försvunnit. Galoscherna verkar i alla fall vara på väg tillbaka. Och lite kul vat det med färgen. Min man har ett par trist och ordentligt svarta. Man får antagligen inte ha orangea galoscher till uniformen.
Snöoväder
Brevbäraren stretar fram med sin cykel, det är för oplogat för att det ska gå att cykla på den så han liksom skjuter den framför sig. Jag går ner i vikt det tar jag som en bonus säger han, samtidigt som han ser en smula trött ut. Man behöver inte gå på gymmet säger en man till mig när jag passerar, han har precis har skottat fram sin bil och ser lika nöjd ut som efter ett rejält gympapass. Jag har aldrig tidigare sett så många människor om är ute och skottar som idag. Nästan alla har något att säga när jag passerar. Det är som om en sådan här lite lagom naturkatastrof på något sätt förenar oss. Jag pratar med folk jag aldrig sett förut på ett nära och familjärt sätt som hade varit otänkbart en vanlig vinterdag med väl plogade gator och strålande sol. Det är som när vi hade strömavbrott och alla i porten kurade ihop sig i vårt kök där vi tände gasugnen och öppnade luckan och på så sätt fick en dräglig temperatur därinne alltmedan mörkret sänkte sig över Enskede och stearinljusens lågor fladdrade. De är sådana tillfällen som skapar en slags gemenskap, om än flyktig. Vi är förenade i utsattheten, vi sitter alla i samma båt och det gäller att göra det bästa av det. Jag antar att det är vår absoluta förvissning om att allt kommer att ordna sig, att detta bara är tillfälligt som gör att det känns som ett äventyr och inte en katastrof.
Att gå
Att gå är att sätta den ena foten före den andra, rytmiskt i en ständig upprepning. Fotavveckling och tyngdöverföring. Jag går med en omedveten självklarhet. Min kropp gör det åt mig utan att jag ägnar det en tanke. Det är ett mirakel som jag sällan eller aldrig uppmärksammar. Och jag går och går kilometer efter kilometer i snömodden. Jag halkar runt på dåligt plogade trottoarer och pulsar fram på ställen dit inga plogbilar når. Mina fötter för mig till och från, hit och dit. Flanera, promenera eller vandra man kan gå på många sätt men grunden är alltid den samma, att sätta den ena foten före den andra.
Lite osynlig
Det känns som om jag har blivit lite osynlig. Att tänka filosofiska tankar i farten tar tid. Att tänka och reflektera över tillvaron kräver utrymme. Just nu finns det inte så gott om den varan varken av det ena eller av det andra. På mina dagliga promenader går den mesta energin åt till att ta sig fram och hålla sig på rätt köl. Det är en mödosam process där jag tar ett steg fram och ett halvt bak i snömodden. Som livet kan jag tycka, där det ofta känns just så, att man harvar på utan att just komma någon vart. När det finns ett litet tankeutrymme fyller jag det snabbt med tankar om bilder, budskap och bildspråk. Bländare, slutare och isotal. Jag ger de tankarna plats och gör mig på därmed en smula osynlig. Men bara lite och inte hela tiden. Jag hoppas att jag, liksom bilen, ska bli helt synlig till våren.
Morgondimma
Fredagsmorgon, det kommer att bli en vacker dag, solen är på väg upp över horisonten. Morgondisets vita slöjor dansar över marken en kort stund innan solen jagar iväg dimmolnen. Och för en gångs skull var jag vid rätt tid på rätt plats, Skogskyrkogården.