Oordning
Det är fortfarande ingen ordning på mina papper är titeln på en av Bodil Malmstens böcker. Jag tycker mycket om den, titeln alltså. Jag gissar att det beror på att jag känner igen mig i det. Jag har inte heller någon ordning. Inte på mina papper och inte i mina lådor. Faktiskt är det väldigt begränsat med ordning över huvud taget. Det råder ett stillsamt, någorlunda kontrollerat kaos i mitt liv. Jag måste kanske försöka ta tag i det på något sätt. En handlingsplan eller ett åtgärdsprogram kan kanske vara rätta sättet? När det gäller papprena räcker det antagligen inte, jag måste börja med att slänga det mesta. Men då blir det helt säkert så som det blev med kvittot på mina sandaler. Det var sju års garanti, ja det är sant, sju år. Det har nu gått fem av dem och mannen frågar om vi ska slänga kvittot . Ja gör det svarade jag. Två dagar senare gick sandalerna sönder. Man ska spara på allt. Men frågan är om jag verkligen ska spara terminsintyget från årskurs 3. Det är antagligen ingen som bryr sig om att jag för 42 år sedan inte hade en enda timme ogiltig frånvaro. Men helt säker kan man ju inte vara.
Miljön och vi
Förra sommaren gick i maten tecken. Jag läste om matfusk och e-nummer och började intressera mig lite mer för vad jag stoppar i mig, hittade närodlare och började handla på bonden marknad. Den här sommaren har det varit mer miljö. Besöket i Skottland var spännande och lärorikt . Min vän där är engagerad i Transition Townrörelsen i den stad där hon bor. I Sverige heter rörelsen Omställning Sverige, man kan titta in på deras hemsida där finns en hel del spännande att ta del av. Min vän och hennes volonrtärer arbetar bland annat med att få Skottarna att kompostera mera, att få dem att omvandla sina matrester till ny fin jord. De talar lyriskt om de flitiga maskarna som hjälper till med det, nästan som om de vore husdjur. Kompostera är en av de små sakerna vi ganska enkelt kan göra för miljön. Det är annars så lätt bli handlingsförlamad och inte göra något alls när det gäller miljöfrågor. Det hela är så stort, hotfullt och svårt. Då är det lätt att strutsmentaliteten tar överhand och man sticker huvudet i sanden. Men gör inte det. Min övertygelse är att alla kan göra något och att något är bättre än inget. Om vi börjar fundera över om vi verkligen behöver den där nya saken, handla mer på secondhand, börja sopsortera, kompostera, samåka, odla grönsaker, byta prylar med grannen, laga saker istället för att slänga ja då har vi kommit en bit på väg. Du vet många droppar små. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket mer än vi tror.
Ingen kompostmask, kanske en latmask.
Stadsodling
En mulen och kvav söndag tar jag äntligen tag i de byxor som har legat precis hur länge som helst i väntan på att jag ska göra dem lite kortare. Har man taxbenslängd är det sällan man kommer undan det momentet när man köper nya byxor. Under tiden lyssnar jag på den fantastiska kanalen P1. Det ena programmet avlöser det andra och plötsligt, ganska långt inne i programmet Plånboken börjar man prata om stadsodling. Jag spetsar öronen. Det är två tjejer som dragit igång en ideell förening med övergripande mål som de skriver på sin blogg ”att, i samråd med Fritids- och naturkontoret, planera, projektera och förvalta den blivande matparken i Gottsundagipen, Uppsala”.
Här skapar de en park för grönsaksodling. En park där de som bor i närområdet är med och deltar, både i uppbyggnaden av själva området och i olika aktiviteter som t.ex. kurser och workshops. Stadsodling verkar vara här för att stanna. Jag undrar om Stockholm har något liknande pågång eller om det bara är irdrottsarenor som gäller här.
Logik
Jag är inte alltid helt och hållet logisk i mina handlingar, i alla fall inte om man jämför med datorer som enligt min man är strikt logiska. Jag antar att det är det som är problemet. Vi kanske inte är kompatibla min dator och jag. Nu har jag i tre dagar försökt att få någon ordning på det kaos som jag ställt till med. Och ingen har jag att skylla på, det är trist. Jag trodde att jag visste vad jag gjorde men helt uppenbart hade jag ingen aning och på bara en sekund hade alla mina bilder rymt ur strukturen och krupit tillbaka in i datorns dunkla vrår. Jag avskyr när det blir så här, jag avskyr att inte kunna, att inte förstå och att inte veta varför. Egentligen är det en världslig sak som inte har någon som helst betydelse i det stora hela. Men det lämnar mig ingen ro. Gissningsvis är det så att jag ska lära mig något. Tålamod kanske eller förtröstan. Nu har jag konsulterat de som vet lite mer än jag och fått klart för mig hur jag ska göra. Men fortfarande vet jag inte varför det blev som det blev och det är för en trygghetsnarkoman en smula oroande.
Förförståelse
På kursen i visuell kommunikation jag gick nu i våras ställdes en fråga om hur mycket förförståelsen gör för bildupplevelsen. Spelar det någon roll vad man vet om fotografen, eller om tanken med fotografiet. Jag kom att tänka på det nu när min äldsta dotters vänner säger att de tycker att hon och hennes lillasyster är så lika varandra. Jag kan inte se det. Jag ser så mycket annat när jag tittar på dem att likheten går mig helt förlorad. Jag ser det som är inuti det för ögat osynliga. Min blick är så färgad av min förförståelse att den går bakom det uppenbara och läser in det som inte syns men som jag vet eller tror mig veta. Så som vi gör med det mesta som vi i någon form mött förut. Det är alltid så att kunskap färgar upplevelsen. Man kan inte ställa sig bortanför den och låtsas som om man inget vet. Så fort man har fått den allra minsta kunskap om en företeelse kommer det att påverka upplevelsen. Försök att låtsas att du aldrig har gått den vanliga morgonpromenaden, se på allt du möter som om du var ny på platsen, det går inte, i alla fall klarar jag inte av det. Men man kan försöka göra det jag skrivit om så många gånger tidigare, byta perspektiv. Om jag till exempel tittar på den för mig välkända världen genom en sökare på kameran blir plötsligt det välkända lite mer okänt på något märkligt sätt. Om det blir bättre eller sämre kan jag inte säga, men lite mer ovant och annorlunda.
Morgondimma
Det är inte lätt att hasa sig ur sängen och ge sig ut i den fuktiga morgondimman, men belöningen låter inte vänta på sig. Det är magiskt det blå ljuset och det är ofattbart tyst, som om hela naturen väntar. Väntar på gryning. Plötsligt utan förvarning hörs den första försiktiga fågelsången och jag kan börja ana kullen bortom ängen.
Att bara vara
1:a augusti och den oändliga sommaren närmar sig sitt slut. Jag har varit ledig länge och gjort många olika saker. Nu sitter jag här mitt i idyllen och känner mig rastlös och lite missnöjd. Som om jag slösat bort ledigheten och inte rätt tagit den tillvara. Som om jag borde ha gjort mer av den. Det är en helt igenom idiotisk tanke.
Under terminerna drömmer jag om långa, lediga, lata dagar då jag kan sitta på torptrappan i timmar och låta blicken vila på kullen bortom åkern och tankarna otyglade vandra som de vill. Nu, när jag sitter här på trappan känner jag ett inre tvång att fylla tiden med något mer konkret, att åstadkomma, producera, göra. Om jag gör något är jag någon, det är så det känns. Som om en människa definieras utifrån vad hon gör inte vad hon är. Som om den som återvänder efter semestern med flest och häftigast upplevelser vinner.
Det är inte så häftigt på torpet. Jag äter frukost på trappan, tittar på sädesärlan, går på hundpromenader, slår lite med lien i backen, tittar på fjärilarna i kryddlandet, rensar lite ogräs, lagar mat, plockar hallon, tar en bild eller två. Nej det är inte så häftigt på torpet. Eller så är det just det det är. Häftigt med tystnad, häftigt med den stilla lunken, med lugnet och fågelsången. Häftigt att kunna sitta så länge man har lust och bara låta blicken och tankarna vandra. För hur ofta gör vi det annars i vardagen? Det här är precis vad jag behöver och jag duger alldeles väldigt bra utan att göra annat än att bara finnas till.
