Grubblerier
Jag tillhör nog dem som tycker att man mår bäst av att leva så mycket av en själv som möjligt. Är det inte de, som inte riktigt törs, eller som inte tror att de får, eller kanske rent av inte vet, som liksom går omkring bara till hälften levande? Därmed inte sagt att jag hittat de 100% själv, långt ifrån! Men att leta fram bitarna, upptäcka nya sidor hos en själv är fantastiskt när det händer. Man behöver ju inte bli så genomskinlig att man lever ut allt offentligt, eller ens till alla man känner. Men jag tror det är livsviktigt att iallafall tillåta sina egna rum för sig själv. Fast, det var kanske inte alls så du menade... sorry, min association.
Gömda och glömda rum tror jag att vi alla har. Kanske är de just våra drömmar och hur ser en tillvarao utan drömmar ut? Är den bättre? Samtidigt så ska man leva ut sina drömmar...
Mmm... jag skulle gärna vilja ha en vägbeskrivning till mina glömda och gömda rum...och även nyckeln!
Ett viktigt tänk... och kanske är det just det som är det viktiga? Att vi vet om att det finns skrymslen och vrår inom oss själva, att vi vet att de finns där, skyddar oss ibland, hindrar oss ibland, förbryllar oss ibland, eller/och "bekänner färg" först i vissa stunder av vårt liv.
Nu spånar jag lite... men jag tänker, att har vi bara insikt om att "jag" är en komplex liten urna fylld med skrymslen och vrår... så tror jag det blir en självinsikt som också bär en hel del i livet.
Varm kram... och som vanligt, tack för dina bra tänk!
Men att leva ett inre liv är ju också att leva. Allt måste inte levas utåt. Att ha gömda rum kan vara ett sätt att överleva.
Blev nyfiken på boken, är den bra