Höstfärger och olikheter
När jag ser mig om märker jag att naturen har fått samma färg som de där garnen vi växtfärgade. De som ligger på vinden och väntar på att förvandlas till något vackert och användbart efter mer än tjugo år i dvala där högt upp under takbjälkarna. Det slår mig med häpnad att minnet är så tydligt. Minnet av hur härvorna hängde där mellan björkarna vid Dalälvens strand och torkade i den svaga vinden. Minnet av de många olika färgnyanserna som överglänste varandra, den ena vackrare än den andra och förvåningen över att alla passade ihop även om de var sinsemellan väldigt olika i färgen. Som vi människor, tänker jag nu. Som kan passa ihop även om vi är olika. Ibland kan det vara just olikheterna som gör att vi verkligen blir synliga. Så inte är det så farligt med olikheter, tvärt om faktiskt. För tänk om tröjan bara hade haft en färg, då hade den inte alls blivit lika vacker som nu.
Grubblerier fortsättning
Nu har jag funderat lite till och jag tror, som Camellia skrev i sin kommentar till förra inlägget, att man mår bra av att vara i så mycket av sig själv som möjligt. Jag tror också att man behöver ha rum som inte är offentliga. Därmed är det ju inte sagt att man inte lever eller har koll på även de privata rummen. Men man kanske inte lever allt alltid. Även om jag tror att man mår bästa av att leva hela sig så tror jag att många av oss har delar som vi inte riktigt släpper fram av olika anledningar. Vi kanske inte törs eller vi kanske väljer att vara i en del och gömmer de andra delarna så djupt inom oss att vi inte ens vet att de finns där. Att leva alla de delar som finns inuti oss tror jag är att vara som det där ägget jag skrev om tidigare . Inget som skaver eller ljuder disharmoniskt. Att sedan delarna kan vara sinsemellan väldigt olika gör bara ägget mer innehållsrikt och spännande.
.
Grubblerier
Höstkänsla
En stilla väntan
doft av fukt och vissna löv
höstens andetag.
Energi
Det är vilsamt och välgörande att arbeta med händerna. Idag har jag och en av mina vänner hantverkat tillsammans. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Lite tid och ett köksbord. Efteråt känner man sig märkvärdigt fylld av energi. Inte vet jag om det beror på händernas arbete eller de goda samtalet. Men det har egentligen ingen som helst betydelse, det är känslan som räknas.
Nu
mellan då och sedan.
Nu.
Vid sidan av
Jag har varit tvungen att vara lite vid sidan av. Lite bortkopplad från händelsernas centrum. Av nödvändighet har det varit så. Det är en för mig annorlunda utsiktspunkt, att bertakta världen från sidan. Väckarklockor ringer, duschar skvalar, klackar trummar i trappan och sedan blir det tyst. Alldeles tyst i många timmar. Man hör bara sina egna hjärtslag och suset i elementen.
Vid sidan av vägen.
Årsringar
Jag var bjuden på femtioårsfest och fick tillfälle att träffa värdinnans tjejgäng. En grupp kvinnor som har hållit ihop i över tjugo år. Jag blev presenterad för en massa tanter i min ålder. Inget att förvånas över eftersom värdinnan och jag är jämngamla. Men tjejerna var fanns de? Jo inne i var och en av alla dessa tanter förstås. Det vara bara det att jag, som just blivit presenterad för dem, inte såg det. Men de som känt varandra under en sån lång tid ser naturligtvis helt andra saker. Som när jag tänker på mina vänner, vi som känt varandra sedan ungdomstiden, inte ser jag framför mig då det som ni andra ser. Jag ser hela vår historia tillsammans, jag ser alla de tider som vi har varit i, men ni ser bara just det som ni har framför ögonen, precis så som jag gjorde. De är då man ser de här tanterna som egentligen inte finns. Bodil Jönsson, ni vet hon med Tio tankar om tid, beskrev de så att vi, liksom träden bär på årsringar. Det är bara den allra yttersta som är synlig för ögat men de andra finns där innanför. Visst är det en vacker tanke.
Pö om pö
Utanför fönstret har det blivit höst. Temometern visar bara några få grader och lönnen sprakar i gult och rött. Det var inte så många dagar sedan jag gick strumplös till jobbet och nu medan jag legat här sjuk, har sommaren försvunnit och hösten gjort sitt intågande. Jag märkte inte riktigt när det skedde, nu är den bara här, hösten. Precis så som mina händer plötsligt inte är unga längre utan använda och skrynkliga inte alls så där släta som förr. Jag märke inte den förvandlingen heller, såg inte när det skedde. Kanske är jag ouppmärksam eller så beror det på just det, att det kommer gradvis, ingen stor omvälvande förändring i sig utan smygande lite pö om pö som så mycket här i livet. Nu hoppas jag på att den här envisa förkylningen ska ge sig av, inte pö om pö utan plötsligt och på en gång.
