Plommenad

---

Följer man hela tiden sina egna tanketrådar kan det lätt bli lite enahanda. Jag går de väl upptrampade stigarna. Ständigt återkommer samma teman i mina tankar. En lätt frustration lägger sig som ett dis över dem, det är så irriterande att hela tiden hamna på samma ställe. Jag önskar att jag gick vilse, att jag hamnade på en okänd stig där en glänta med oanade funderingar öppnade sig vid dess slut. Det krävs någonting utifrån, en fläkt av något annat för att blåsa liv i det som jag ännu inte vet att jag bär på. Jag behöver en trädkoja att klättra upp i där jag kan se världen med nya ögon ifrån ett annat perspektiv. En gren högt över marken där jag kan sitta och dingla med benen. Bara lite vilse och inte alls vilsen det är vad jag önskar. Plättar med sylt vill jag ha med och en flaska blåbärssaft att kalasa på medan jag tänker alldeles nya tankar. Just så vill jag att det ska vara.

---

---

Jag filar på nya inlägg. Jag fundrar och promenerar. Men jag gör en massa annat också just nu så det där filandet tar lite tid men det kommer mera....och flera......funderingar.

---

---

Det finns en poäng med grått och mulet väder, en förmildrande omständighet som gör att den ständiga skymningen och den fuktiga luften har ett existensberättigande. I dåligt väder kan man ohämmat hänge sig åt att odla latmasken. Den loja sysslolösheten som vi så sällan ägnar oss åt kan plötsligt utan större åthävor förverkligas. Det blir som ett mellanrum utan måsten. För vem kastar sig iväg på hurtiga vinteräventyr när luften är som en filt av fukt och molnen svävar runt i knähöjd. Vem funderar ens en enda sekund på om det skulle behöva putsas några fönster. Aktivitetsnivån sjunker,  äntligen blir det tid för en tupplur.

---

De allra flesta människor handlar fullständigt rationellt utifrån sitt eget perspektiv. Men det är inte alltid andra förstår hur de tänker, eller varför de gör som de gör. Ibland önskar jag att jag kunde krypa in och sitta i ett litet hörn där i hjärnan hos er och titta ut genom era ögon och se det ni ser på ert sätt och känna det ni känner men samtidigt kunna analysera det utifrån mitt sätt att se och känna. Jag undrar om det skulle göra mig klokare eller bara mer förvirrad.

---

Alla ni som bor i Enskede eller ni som av andra anledningar har intresse av hur en ny arena vid Globen kan påverka boendemiljön i Gamla Enskede tltta in på den här bloggen och tyck till.

---

---

Jag tror att tanken har en förunderlig kraft. Genom att tänka i nya banor kan man åstadkomma stora förändringar. I en bok jag nyligen läste stod det som vi så ofta säger, den grå vardagen. En fundering dök upp i mitt huvud. Vad händer om vardagen får en annan färg och hur förändrar det mitt förhållande till den? Jag såg plötsligt för mig en vardag som blommade i glada färger. Jag frågade människor i min omgivning vilken färg deras vardag har. Grön sa äldsta dotterns vän bestämt, vardagar är gröna. Nej grå sa äldsta dotter men helgerna är lila. Yngsta dottern tycker att torsdagar är bruna och måndagar gula. Försiktigt provar jag med tanken, kan vardagen vara gul eller grön. Jag bestämde till slut att tänka mig mina vardagar blå. Det ska bli spännande att se vilken skillnad det gör.

---

---

Vi sitter och väntar på tunnelbanan. Bredvid oss sitter en man och löser korsord. Då kommer en tämligen överförfriskad, lite tilltufsad man och sätter sig mellan oss och korsordslösaren och börjar hjälpa till med korsordet.  Den berusade mannen är inte född i Sverige, det kan man höra när han talar. Jag vet inte riktigt hur diskussionen uppstår men plötsligt vänder sig den berusade mannen mot oss och frågar om vi är Svenskar, vi nickar, ja det är vi. Kan ni i så fall förklara skillnaden mellan när man använder ordet har och ordet hade undrar mannen. Jag tittar på min man som tittar på mig och vi skakar båda på huvudena. Nej vi vet inte.  Men det vet jag säger mannen. Jag kan allt om svensk grammatik, de som ni svenskar inte har en aning om. Och säkert är det så, vi kan inget om grammatiken, vi pratar på ändå.
När jag gick i gymnasiet hade jag en lärare i svenska som härstammade från forntiden. Han hade i alla fall varit på skolan ruskigt länge (ända sedan min mammas väninnor gick där). Han körde sportbil och bodde på ett rysligt flott ställe. När han anställdes var skolan en flickskola, jag tror inte att han var så förtjust i att den omvandlades till samskola. Han ville hålla hov och möjligen kommunicera med pojkarna i klassen. Vi flickor skulle helst inte öppna munnen på lektionerna utan sitta tysta och visa benen. Om vi yttrade oss på diskussions-timmarna fick vi höra att vi var arroganta och näsvisa. Det var bara han som talade, ofta om hur han rest runt i världen och haft förhållanden med olika tjänsteflickor,  kvinnor som han aldrig skulle kunna tänka sig att gifta sig med men som var trevliga som tidsfördriv. En bit in på terminen skulle vi ha skrivning, det handlade om ordklasser och satsdelar, en skrivning vi elever gruvade oss för och som vi försökte plugga till så gott det gick. Väl inne i klassrummet ställer sig läraren vid svarta tavlan och börjar skriva. ”Den gamle mannen piskade sin hustru varje dag i solnedgången, han var då mycket noggrann”. Den meningen skulle vi sedan ta ut ordklasser och satsdelar ur. Jag kommer ihåg meningen men nästan ingenting om ordklasser och satsdelar, det är sorgesamt. Jag är tämligen säker på att det inte finns några lärare av hans sort kvar längre. Det är en evig tur att vissa saker förändras. Grammatiken borde jag kanske lärt mig redan i grundskolan, där har jag ingenting att skylla på mer än mig själv.

---

---

Jag tänker att det är inte bara vad jag stoppar i mig som har betydelse för mitt välbefinnande. Även hur leder och muskler mår påverkar mig förstås. Det vet jag ju sedan tidigare men när kroppen åldras blir det mer påtagligt och tydligt.  Det är inte någon kroppslig fixering eller jakt på evig ungdom och skönhet som föranlett mitt nyvakna intresse för träning utan helt enkelt en önskan att må bra. Att åldras utan allt för många krämpor. Jag gillar mina rynkor och mina gråa hårstrån men jag gillar inte att ha ont i axlar och höfter. Jag har aldrig varit någon energisk person i alla fall inte när det gäller träning. Genom åren har jag joggat, simmat och gympat. Men inte så mycket och inte så ofta och inte alltid. Senaste året har jag känt att jag har en hel del slumrande muskler som jag faktiskt skulle kunna ha användning för och plötsligt inser jag att det är hög tid att ta tag i det här innan det blir riktigt stelt och tråkigt. Alltså har jag börjat träna. Det är förvånansvärt skönt att bli svettig och känna sig riktigt utmattad. Det går ju ganska fort att komma till det stadiet.

---

Anne-Marie skriver om orden som stannat kvar "skydda oss från våra begär". Vilket hos mig återkallar en känsla som jag får varje sommar när jag kommer hem från landet och upptäcker hur rysligt många saker jag har som jag inte behöver. Då får jag alltid en oresonlig lust att slänga ut, att rensa men sen vänjer jag mig och känslan ebbar ut. Så här är jag med alla dessa saker som egentligen inte behövs, saker som kan undvaras, saker som i viss mån gör livet besvärligare. det blir svårare att städa och knepigare att hitta. Vissa av dem skulle jag kunna slänga utan förbehåll men många har andra värden än dem som syns utanpå. Som den där blå porslinsgrodan av Danskt porslin som jag fick av min pappa och grodorkestern min man köpt åt mig i något fjärran land. Och alla böcker, vad gör jag med alla böcker? Nästa vecka kommer mitt piano tillbaka vilket föranlett en hel del funderingar och diskussioner som nästan utmynnat i en helrenovering av lägenheten innan vi besinnade oss och vädjade till yngsta dottern om att få inhysa pianot i hennes rum, i alla fall temporärt. Hon är inte dummare än att hon förstår hur långt temporärt är.

---

Den här helgen har jag varit på resa, flera gånger och på olika sätt.  Jag har förflyttat mig i rummet och jag har förflyttat mig i tanken. Jag har rest genom kända områden som bitvis känts obekanta och främmande.
Först på dagen reste jag till Hökarängsbadet som ligger vid sjön Dreviken. Där satte jag på mig mina långfärdsskridskor för första gången på över två år. De första skären kändes osäkert stapplande men efter ett tag gick det bättre. Så pass bra att jag åkte i drygt en timme. Det var som meditation. Snön och isen gnistrade i den strålande solen som nästan värmde i ansiktet. Var du ensam, det var väl inte så klokt sa sonen när jag kom hem. Men jag lugnade honom med att isen var mer än 20 cm tjock och att där åkt en traktor med plog , att jag hade isdubbar och ombyte i vattentäta påsar i ryggsäcken. Dessutom var där många andra människor på isen, så jag var faktiskt inte ensam.



Den andra resan gick från hemmet med tunnelbana till T-centralen. Jag tog trapporna upp till Plattan, som då på kvällen var full av unga ungdomar, svartsminkade, piercade och med sorgsna uttryck i ansiktena. Det välbekanta blev främmande och lite obekvämt nu, befolkat av andra människor än på dagen. Kontrasten var överväldigande när jag klev i Kulturhuset och åkte upp till Stadsteaterns stora scen. Här var det få ungdomar och ingen var så utstuderat sminkad eller bar kläder som stack ut.  Det kändes som två helt skilda världar med vattentäta skott emellan.
Sen kom resan i tanken, i upplevelsen. Den var omtumlande och stark, Vildanden. Fantastiskt välregisserad av Thommy Berggren och mycket välspelad. 
Fråga som pjäsen ställer : Får människor det bättre om alla sanningar om deras liv , även de obehagliga, skamfyllda, kommer fram känns tidlös och lika aktuell idag som då pjäsen skrevs av Henrik Ibsen 1884.  Livslögnen kan den vara det som Doktor Elling säger en medicin. “Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från denne”. Går det att leva utan livslögner? Jag minns ett stilla samtal en sommar under äppelträden. Min vän, som är troende fick frågan Vad gör du om du kommer på att Gud inte finns? Jag vet inte svarade hon, förmodligen låtsas jag som om det inte var sant för hur skulle jag annars kunna leva.

---

---

I min familj gillar vi mat. Vi handlar mycket mat, vi lagar mycket mat, vi äter mycket mat och vi pratar mycket om mat. Nu på jullovet har jag läst Den hemlige kocken. Det okända fusket med maten på din tallrik av Mats-Eric Nilsson en bok som blev väldigt omtalad när den först kom ut. Jag har också läst uppföljaren, Äkta vara. Guiden till oförfalskad mat. I och med min läsning har det under våra middagar nu i jul blivit en hel del prat om tillsatser i maten vid vårt middagsbord. Förpackningar har granskats och vi har nästan lärt oss att uttala p-Hydroxibensoesyraetylesterns natriumsalt även kallat E 215.

I slutet på veckan ska mannen och jag gå på teater. Vid dagen middag funderade vi på vad barnen skulle äta då, när vi inte är hemma. Kanske pizza säger tolvåringen, men nej förresten för mycket E. Först förstår jag inte vad hon menar men sedan går det upp för mig att det är tillsatsernas E-nummer hon syftar på. Hur tänker du då undrar jag? Jo men det  förstår du väl för att hålla grejerna fräscha så har de säkert en massa E i dem svarar dottern. Kanske har hon rätt, jag har ingen aning. Men jag vet att jag föredrar hemgjord pizza men ibland är det skönt att slippa göra den.

Om ni vill läsa mer om äkta mat så  titta in på Äkta vara-för mat utan fusk.

Apropå mat så idag när jag kom hem från jobbet fanns där små avtryck av fötter på fönsterbrädan under fågelmaten. Det ser ut som om skylten gjorde susen.

---

Jag har lagt ut mat åt småfåglarna. Såg framför mig att de skulle bli glada och genast komma flygande och äta av allt det goda. Jag hade tänkt mig att jag skulle kunna studera dem på nära håll och kunna ta kort på dem, kanske till och med lära mig vad de heter. Men det är sällan det blir såsom man tänkt, inte en enda fågel har kommit för att smaka på maten. Möjligen har de genomskådat mina inte helt osjälviska avsikter. Det kan också vara så att maten inte passar kräsna stadsfåglar, eller så är det så enkelt att de inte hittat hit ännu. Jag ska kanske gå ut och sätt upp en skylt, en vägvisare. Om det finns läskunniga fåglar kanske det hjälper.

---

Jag har tidigare skrivit om att jag är en någorlunda tekniskt begåvad person. Jag tycker också att jag har en hyfsad kunskap om datorer och hur de fungerar med de olika programmen och så. Men på något sätt verkar datorer leva sitt eget liv, oberoende av hur jag tycker eller tror att det ska vara. Nu på min julledighet har jag tillbringat en hel del tid vid den dator jag fick i somras när jag fyllde år. Jag har lärt mig lite mer, tittat runt och fördjupat mig. Så häromdagen tyckte jag att det var onödigt att ha en genväg till mina bilder på skrivbordet när jag så lätt kommer åt dem i det som på Mac kallas Dock. Jag slängde genvägen i papperskorgen, visst låter det logiskt och rätt. Döm om min förvåning och bestörtning när det visar sig att samtliga bilder försvunnit från fotoprogrammet. Raskt plockade jag upp “genvägen” från papperskorgen men inte dök det upp några bilder. Jag fick leta väldigt länge innan jag tillslut fann dem, för visst fanns de kvar djupt inne i datorns mörka vrår. Det kändes som en halv evighet innan allt var på plats igen och fortfarande begriper jag inte riktigt hur det kunde hända. Ytterligare ett av datorernas mysterium. Det är nog så som min man brukar säga, datorer är strikt logiska. Jag antar att det är det som är felet. Idag har min kära man inhandlat en extern hårddisk till mig så nu är allt kopierat och sparat ifall datorn skulle våga sig på att göra fler strikt logiska överraskningar.