Gott Nytt År
Gott Nytt År alla människobarn.
Se inte bakåt i vrede eller framåt i fruktan,
se dig omkring i förundran.
James Thurber
Luftsprång
Om man tar i lite för mycket i städivern och från hög höjd, med baksidan av låret, landar på köksstolens uppåtstickande parti då är det smärtsamt och lite synd om en. Nu har baksidan antagit en färg som påminner om blåbär, hallon och mjölk (ack du ljuva sommartid när all julstädning förpassats till glömskans vrår). Att gå till badhuset får vänta istället rör jag mig majestätiskt mellan snödrivorna och har en helt acceptabel anledning att avböja pulkåkningen. Lite svårt är det att sitta men att stå vid köksbordet, dricka glögg och lägga julens pussel går alldeles utmärkt.
Vintrigt är det och vackert på min långsamma hundpromenad, detta var vad jag såg på juldagen.
God Jul
En God Jul önskar jag alla människobarn.
Fundering i jultid
Det är en massa pyssel det här med jul. Egentligen rätt absurt om man ställer sig lite vi sidan av och betraktar spektaklet. Varför i allsin dar ska vi smälla i oss all den här maten och allt godis. Och varför ska allt vara så skinande rent och perfekt just till julhelgen. Kanske skulle vi må bättre om vi spred ut det lite. Jag skulle vilja införa en liten helg någonstans i februari tror jag. Då när man börjar bli så där less på vintern och bara längtar efter våren. En ljus och glad helg när man putsar fönster och bjuder på luftiga lätta suffléer. Eller kanske en fest i november när mörkret tätnar och breder ut sig och den råkalla luften kryper under skinnet. Då skulle jag bjuda på rykande varm soppa, nybakat bröd ett gott rödvin och massor av ljus. Och godis det skulle man äta lite då och då hela året om.
Tro nu inte att jag inte gillar jul, för det gör jag och för varje år som går blir den lite mer lagom. Jag försöker skala bort alla måsten och bara göra det som jag och familjen helst vill. Det låter så klokt och bra när jag skriver det, i verkligheten är det en smula mer komplicerat och inte riktigt så enkelt som det verkar. Det är inte alltid så lätt att leva som man lär.
Den ni väntar passerar inte förstäderna
Bodil Malmstens senste bok heter De från norr kommande leoparderna. Jag tycker om den titeln. Ännu mer tycker jag om att jag vet att det är en rad ur en dikt av Werner Aspenström. Att jag vet de får mig att känna mig lite utvald, som om vi delade en hemlighet Bodil och jag. Naturligtvis vet hon ingenting om att jag vet och naturligtvis är det fler än jag som har den kunskapen, så någon vidare hemlighet är det inte. Men det spelar ingen som helst roll. Det är precis så som någon klok människa sa en gång för länge sedan, känslor är en sak, förnuft en annan. Och jag, jag passerar inte förstäderna, jag stannar där i Enskede närmare bestämt. Om man ska vara petig (och det ska man) så är det inte en förstad utan en av stadens stadsdelar.
En annan värld
När jag kliver ut genom porten, ut i snön upptäcker jag en värld som alltid finns där men som jag oftast inte lägger märke till. Min fyrfota vän är betydligt mer familjär med den här världen än vad jag är. Nu, tack vare nattens snöfall, har den blivit synlig även för mig. Jag ser den som ny och med barnslig förtjusning följer jag de spår som snön uppenbarar för mig. Här kan jag följa tidningsbudets runda, harens krumsprång och de tidiga hundägarnas morgonpromenader. Jag kan se vilken väg han i det gula huset tar till tunnelbanan. I snön följer jag spåren som hunden vet allt om och som alltid ligger där som en snitslad bana för den som har luktsinne nog att uppfatta det. Det är som titeln på en bok jag nyss fått i min ägo "Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma". Lite avundsjukt tänker jag att hunden alltid har tillgång till den här världen, men vi andra, vi får vänta på snön.
Ljus
En kort stund strålade den över oss, över oss som njutningsfullt satt där i den uppvämda utomhuskällan och njöt. Vi som lät oss förföras av solen vars strålar letade sig ner genom grenverket. Lycka är att se ljuset och livet kändes med ens lite lättare att leva.
Att mötas
När man träffas för första gången kan livet bli tydligare. De stora frågorna får fastare konturer där, i ljuset av nyfiken undran. Den andre, den nya nyfikna, kanske inte ens anar vilka dörrar som öppnas in mot de skrymslen som man annars så sällan tar sig tid att granska. I det goda mötet växer man av frågorna och känner sig som en lite större människa när man slutligen skiljs åt.
Färg
