Plommenad

---

Karin Thunberg skrev i lördagens tidning om olika skäl till att besöka bokmässan. Ett av dem skulle vara att trängas med de litterära giganterna, mingla runt och spana efter kända ansikten. Jag inser att jag inte hör till dem. Böckerna känner jag igen och omslagen men oftast inte författarna. När en man uppmanade oss i kvinnor i toalettkön att gå herrtoaletten vilket ledde till ett samtal oss emellan tyckte jag att han var svagt bekant. På seminariet senare på dagen upptäckte jag att mannen jag talat med i toalettkön var Björn Ranelid, så kan det vara. Nej jag spanade inte efter kändisar även om jag ibland såg en och annan som jag faktiskt kände igen. Jag spanade mer efter det som kanske inte drog allra mest folk. Det fanns en hel del av den varan också om än inte så alldeles enkelt att vaska fram ur det enorma utbudet. Jag lyssnade bland annat på Anita Nahir när hon talade med Annika Ruth Persson om sin bok Kvinnor på ett tåg och Erik Bengtson som berättade om Amishfolket.
Men störst var i alla fall mitt korta möte med Lennart Hellsing. Hans böcker har följt mig genom hela min uppväxt och att bli presenterad för honom det var mäktigt.
Nöjd och trött återvänder jag lördag natt till Stockholm med en önskan att nästa år åka på bokmässan igen.
Och ja, det är klart att jag köpte Lennart Hellsings bok Welams Vädermödor En tonårsbilderbok för alla som är, har varit eller snart blir mellan tretton och nitton år. Passar precis in på mig eller hur.

---

Jag har flytt vardagen. Ensamheten är välgörande även om det som vanligt känns som om jag måste skynda mig för att riktigt ta vara på den och att den på så sätt glider mig ur händerna. Samtidigt som jag njuter av den känner jag mig lite skamsen. Får man lov att göra det? Att välja ensamheten känns asocialt och lite suspekt. Jag undrar om det bara är jag som trivs med att strosa omkring i ett hav av människor och inte ha den allra minsta sociala förpliktelse. Jag kan prata med vem jag vill och om jag vill, stanna eller gå förbi det är helt på mina villkor, det känns som en fantastisk frihet om än lite ömt i fötterna.

---

---

Jag sitter nära ett äldre par på tunnelbanan. De sitter mitt emot varandra med var sin likadan tidning och löser korsord. Hon har  förstoringsglas och han har glasögon. Han guidar henne kärleksfullt genom ordens labyrint. Snabel a där, vågrätt. Som på räls. Tåg säger hon. Nej för många bokstäver, dressin svarar han milt tillrättavisande.
Vid slussen tar de käppen och blomsterkvasten och kliver av.

---

Jag är full av förutfattade meningar. Ganska ofta blir jag påmind om dem, reviderar min uppfattning och skäller lite grann på mig själv för min trångsynthet. Jag vill ju vara vidsynt och tolerant men sitter, som antagligen de flesta av oss fast i en massa mossiga föreställningar om hur saker är och bör vara. Nu senast på tunnelbanan. Varför blir jag förvånad när killen i övre tonåren glatt meddelar sin kompis att han köpt 7 kg superbilllig vattenmelon, god var den också. De fortsätter med att diskutera matpriser tills de går av några stationer senare. Självklart måste de unga liksom alla vi andra hålla koll på sin ekonomi, det är inget förvånande i det för vem vet hur lång väg pengarna måste räcka.

---

Det finns saker som är svåra att beskriva i ord så att andra människor riktigt förstår. En sån företeelse är den känsla av absurditet jag får när ser människor myllra in och ut ur allmänna färdmedel på väg till sina arbeten. Ännu mer absurt ter det sig när jag tänker på att detta händer hela tiden, dygnet runt någonstans på jorden. Människor väller in och ut ur bussar och tunnelbanor, sitter i oändliga bilköer dag ut och dag in på väg för att tjäna ihop till livets nödtorft. Tusen och åter tusen människor. Det var inte bättre förr, det var annorlunda. Då, före industrialismen. Jag tror inte att människor myllrade på samma sätt då. Då flyttade man i oktober. Man gick varje dag till sina sysslor precis som nu men jag inbillar mig att de oftare var belägna på någon ganska nära plats. Då var tiden mer cirkulär än linjär. Det är i alla fall vad vi som lever nu med den linjära tiden vill tro. Jag tycker om tanken att tiden är cirkulära, att man kommer tillbaka till en punkt där resan startade. Ungefär som scoutenas almanacka som vi haft varje år men som jag glömde köpa i fjol och som jag snart har saknat i ett helt år. Där börjar året högst upp i vänstra hörnet för att jobba sig runt, inte i en cirkel utan en rektangel men det kommer i alla fall tillbaka till utgångspunkten. Jag har mycket svårare att tänka linjärt att vi startar här och tar vägen vart, längs ett oändligt streck som försvinner bort mot horisonten. Det känns otryggt på något sätt. Det är kanske en av anledningarna till att jag inte varit intresserad av att göra karriär. Jag sitter hellre här och luktar på mina blommor och ser årstiderna avlösa varandra.

---

Tonårsförälder, lindansare. Det är en ständig balansgång som jag tycker är svår, jag är inte så duktig på att gå på lina. Man ska bry sig om och samtidigt släppa taget. Man ska förbereda för vuxenlivet, lämna utrymme att växa i och samtidigt ha koll, veta om, och jag vet inte vad. Det finns många faror som lurar utanför porten. och de är på ett sätt så små och så rörande omogna men samtidigt så kavata och kaxiga, tonåringarna. Tonåringar kan och vet.
Idag gick jag förbi en ung kvinna som ledde en cykel. Framför mig kom två flickor i sju, åtta årsåldern. När de fick se kvinnan utbrast de i kör MAMMA och rusade henne till mötes.  Det kändes lite vemodigt. Det är ett passerat stadium, jag befinner mig i en annan fas, mina barn befinner sig i en annan fas. Det kallas frigörelseprocess och jag tror att det är mest jag som håller på att frigöra mig från barnen, det är verkligen inte så lätt som man kan tro.