Svartvitt
Världen blev en svartvit film.
Inbäddade i allt det vita,
har cyklarna huvudrollen.
Att arbeta på lov
Korridorerna ligger ödsliga, nästan ingen är här.
Jag tänkte att jag skulle få så mycket gjort men både tankar och handling har saktat ner och går på lågvarv.
Sjunger långsamhetens lov tyst för mig själv.
Etnologi
Tänk så härligt det är att ha drömmar. Men det är också fantastiskt att få tillfälle att förverkliga dem.
Jag drömde länge om att läsa Etnologi.
Inte för att jag tänkte mig att arbeta med något sånt utan för att det verkade så roligt.
Hösten 1984 fick jag möjlighet att förverkliga min dröm.
En termin tänkte jag läsa. Det blev tre terminer eftersom det var ännu roligare än jag hade föreställt mig.
Alla borde få möjlighet att läsa etnologi. Det ger en fördjupad förståelse för många saker i vårt samhälle. Man ser på sin omgivning med lite andra ögon när man har mer kunskap. Här fick vi kunskap om byggnadsskick, kläder, sagor, matvanor och mycket mycket mera.
Nu mer än tjugo år senare tänker jag fortfarande på det som något av det bästa jag gjort.
Jag fick både en ny kunskap och nya vänner. Vänner som jag fortfarande träffar.
Då låg Instutitionen för folklivsforskning i Villa Lusthusporten
eller Wicanderska villan som den också kallas.
Huset finns på Djurgården mitt emot Nordiska museet.
Första terminen hölls föreläsningarna i gula salongen på nedervåningen,
sedan flyttade vi till biljarden en trappa upp.
Utanför knuten spatserade både fasaner och rådjur.
Vissa föreläsningar hade vi på Skansen och andra på Nordiska museet.
Hårfundering
Det är lite efter lunchtid men lokalen är fylld av folk.
Jag gissar att de flesta går på gymnasiet som ligger alldeles nära.
Det är många unga kvinnor, jag räknar till fler än tjugo.
Jag noterar att alla, utan undantag har långt hår.
Inte ens halvlångt utan riktigt långt.
Är inte det konstigt?
Kan det vara så att fattiga studenter inte har råd att gå och klippa sig?
Men då skulle även männen, pojkarna ha långt hår.
De har de inte.
En del är rakade och andra har halvlångt hår.
Ingen av männen just här har riktigt långt hår.
Jag undrar varför.
Håriga valmoblad
Tätt intill
När jag smyger tätt intill och kommer så där alldeles väldigt nära får jag se saker jag tidigare gått förbi.
Det finns så mycket att upptäcka i världen.
Som hur snödroppar ser ut inuti.
Inte visste jag att de var så vackra.
Vem äger vad?
När jag sätter på radion hör jag vår kulturminister säga:
De äger frågan!
Jag vet inte alls vad programmet handlar om eller vilken fråga som vem äger.
Men jag vet att man brukar uttrycka sig så och att det förmodligen är helt korrekt.
Ändå sätter det igång en massa tankar hos mig.
*
När jag var barn och min lillasyster ville retas kunde hon stå väldigt nära och
tjuvlyssna på oss lite äldre.
Luften är fri sa hon när vi ville få iväg henne.
Ordet är fritt brukar man också säga. Och tanken kan ingen sätta i bur.
Men hur är det egentligen med frågan?
I en demokrati borde väl också frågan vara fri.
Inte kan väl någon ha monopol på den, vad den nu än gäller.
Hur skulle det bli om vi inte fick ställa våra frågor.
Att man sedan kanske inte alltid får svar,
eller inte får de svar man förväntar sig,
det är en annan historia.
Fritt är det för alla som vill att njuta av vårblommorna.
Vårtecken
Ljudet dränks nästan helt av bilarnas muller så jag är långt ifrån säker på att jag har hört rätt.
Men sedan ser jag honom sittande på en gren långt inne i buskaget .
Koltrasten.
Ytterligare ett vårtecken
Miljöfunderingar
Nu har alla småfåglar vaknat till liv. De kvittras och tjattras i träd och buskar.
Jag ser ett helt gäng talgoxar i ett buskage. Jag undrar om de förundras över den milda vintern, om de ens har märkt att den varit varmare än vanligt. De är närmare klimatet än vi människor behöver vara.
Vi kan krypa in i våra uppvärmda hus och komma undan snö, regn och rusk.
Det är annat som gäller för fåglarna. Ja för alla andra vilda djur också för den delen.
Det finns väldigt många djur, små och stora. Arter som jag aldrig har hört talas om.
En del försvinner utan att jag ens har vetat om att de har funnits.
Min vän i Skottland gav mig en underbar bok till jul. En bok med fantastiska fotografier på djur tagna av Mitsuaki Iwago och med text av Bradley Trevor Greive.
Boken heter: Priceless The vanishing beauty of a fragile planet.
Den vill få oss att uppmärksamma de djur som fortfarande finns men som riskerar att försvinna om vi inte gör något.
Den vill få oss att se det fantastiska i naturen, att ta ett steg bort från vara stressade liv och öppna våra ögon för allt det vackra som finns här alldeles nära.
Och i och med att vi sett det, vill den att vi tar ytterligare ett steg och gör något för miljön. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.
För inte kan vi väl tänka oss att leva i en värld utan koltrastar, talgoxar eller orkidéer.
Jag undrade tidigare idag om någon visste vad detta är för blomma.
Tack vare hjälpsamma läsare har jag nu fått lära mig att detta är en Knölsyska.
Blomman är vackrare än namnet tycker jag.
Pedagog
Jag är ingen pedagog säger jag till kvinnan på mottagningen där jag tror att många av gästerna är just pedagoger. Jag är arbetsterapeut säger jag, inte pedagog.
Vad gör du då undrar hon nyfiket och jag berättar och förklarar om mitt arbete med de rörelsehindrade barnen. Efter en stund avbryter hon mig. Men det låter som om du är pedagog säger hon. Är jag, men jag har ju inte ett enda högskolepoäng i pedagogik? Jag har många poäng i annat men inte i det.
När jag kommer hem slår jag upp ordet pedagog i min något ålderstigna bok Ord att förklara. Där står det att en pedagog är en undervisare, uppfostrare, lärare.
Funderar på vad jag egentligen gör när jag arbetar. Kommer fram till att mitt arbete till väldigt stor del handlar om att motivera och inspirera och att på olika sätt försöka ge barnen en möjlighet att lära sig sådant som de behöver kunna för att klara sig i livet. En del handledning av pesonal och föräldrar ingår också.
Så kvinnan på mottagningen hade kanske rätt i att jag är en pedagog. Med den nya insikten tycker jag att det är konstigt att jag inte läst någon pedagogik alls på min utbildning.
Funderar på om jag kanske skulle ha nytta av några högskolepoäng i ämnet.
Sol
Efter dagens regn
ur en reva i molnen
solens leende
Håller ett öga på
Jag stannar upp en liten stund och njuter trots att teet är kallt och ryggen lite trött.
Det sorlar så trevligt från köket.
Mobiltelefon
Jag har haft min mobiltelefon i mer än fem år. För fyra år sedan tappade jag den. Efter en tid kom det upp en lapp i tvättstugan med texten: Mobiltelefon upphittad på komposten. Jag visste att jag inte tappat den på komposten så jag tog inte kontakt med grannen som skrivit lappen. En dag var min man nere i tvättstugan och fick syn på lappen. Han visste inte att jag inte tappat den på komposten så han tog kontakt med grannen. Det var min mobiltelefon som jag hade tappat på komposten. Tänk så lite man vet.
Att veta och att minnas
Jag fortsätter att tassar omkring i utkanten av mina minnen, kanske har det med åldern att göra.
Ständigt sysselsatt med annat sneglar jag inåt mot skrymslen och vrår med för länge sedan glömda upplevelser och erfarenheter. Jag inser plötsligt att det är skillnad på det som man minns och det som man vet.
Jag minns alla mina barndomars somrar som soliga fast jag vet att det inte var så. Jag vet att vi en väldigt regnig sommar byggde ett dockskåp av en låda, jag minns kakelugnarna gjorda av tomma toalettpappersrullar men ingenting av regnet.
Jag minns alla mina barndomars vintrar som snörika och kalla fast jag vet att det inte var så. Jag har ett minne av ett knappt skönjbart snötäcke och hur mina fötter lämnar gröna fotspår efter sig på gräsmattan. Förutom det har jag bara minnen av snögrottor, runda tefat och kalla tår.
Minnet lägger ihop och drar ifrån, komprimerar och stuvar om så att man inte alltid känner igen sig. Men så kommer den där skymten som när Cornelia i en kommentar skrev om björnklister. Helt plötsligt kunde jag minnas lukten. Och jag är säker på att det är sant.
Regn och fukt
Vaknade av skvalet i stuprören. Jag tycker om ljudet, det låter hemtrevligt på något sätt.
Upplever lättnad och glädje över att inte befinna mig i ett läckande tält långt ute i obygden. Min säng är varm och torr. Utanför slår regnet mot rutan.
För många år sedan hade grannen ovanför en dansk pojkvän som bodde hos henne en tid. Jag minns att han inte tyckte om ljudet av regn i stuprören. Han blev alldeles tokig när det regnade och försökte få oss i porten att täppa till rören eller ta bort dem. Det blev inte så, rören är kvar men den danska pojkvännen sedan länge utflyttad.
I en av min bokhandlerskas allra första bokcirklar hade hon med en bok av en tysk författare. Jag kommer inte längre ihåg bokens titel eller författarens namn men jag minns känslan av fukt när jag läste. Drypande fukt som rinner längs väggarna och ljudet när man precis lyckas dra upp sin stövel ur sankmarkens grepp. Slurpet och droppandet. Känslan var så påtagligt att det var som att själv sitta där ute i det våta bland iglarna. Så hade det kanske blivit här inne om han, dansken fått sin vilja igenom och tagit bort rören som leder bort vattnet.
Som det nu är, med fungerande stuprör, hör jag till de lyckligt lottade som har tak över huvudet och oftast värme i elementen. Till och med varmvatten har vi (nästan jämt). Det är en lyx att vara tacksam för. Det är inte så förfärligt länge sedan man fick börja dagen med att elda i spis eller kakelugn. Vi glömmer så fort och tar så mycket för givet.
