På lågvarv


Det är som om hela jag har avstannat.
Dagarna rinner hastigt undan, det är morgon och vips är det kväll.
Datorn står avstängd och jag sitter ute i halvskuggan under prydnadsapeln och slöar.
Jag tänker inga djupa tankar, tar inga fantastiska fotografier, jag bara är här mitt i sommaren.




Jordgubbar


Jag läste nyss en artikel i tidningen Filter. En artikel som handlade om jordgubbar. Den bekräftade det som jag, och säkert flera med mig märkt av men inte förstått orsaken till. Att jordgubbarna smakade bättre förr, sötare och mer på något sätt. Och det är alldeles riktigt och inte bara ett utslag av nostalgi, jordgubbarna smakade mer förr. Man odlar och säljer helt andra sorter nu än man gjorde tidigare. Sorter som visserligen inte smakar så mycket men som tål att transporteras långa sträckor. Det är därför man så sällan får några mosiga gubbar kvar i botten på kartongen, ni minns säkert hur det var när det alltid låg några smetiga rödbruna gubbar kvar när alla de andra var uppätna. Smaken har offrats till förmån för hållbarheten. Jag antar att man kan säga att vi konsumenter drivit fram den utvecklingen, men handen på hjärtat hur kul är det med smaklösa jordgubbar? Ja även om färgen är den rätta vill i alla fall jag att det ska smaka jordgubbar om dem. Nästa sommar kommer jag att leta efter självplock och det hos någon som odlar de gamla sorterna om det finns några kvar.


Garanterat smakrikt smultron


Ett dagsverke


Frid i själen, blåsor i händerna,


och ved i vedboden.

Sommar på landet


Vi har en dator med till torpet. Man kan koppla upp sig mot nätet men det är långsamt. 
Man måste vara beväpnad med mycket tålamod och tid om man ska surfa runt i cyberspace. 
Jag har båda delarna men väljer bort datorn till förmån för vedbacken och hallonsnåren.
Det finns mycket ved att hugga och ännu fler bär att plocka.
Var sak har sin tid.



Minnets labyrint


Jag trasslar vidare i minnets labyrint. Vissa dagar tycker jag att mina funderingar för mig närmare mig själv på något sätt. Att jag når någon form av kunskap om hur jag har formats och vilka faktorer som har påverkat så att jag blivit till den jag är. Andra dagar går jag fullständigt vilse och undrar oroligt om det verkligen finns någon väg ut ur labyrinten. Jag borde kanske likt Theseus ha spänt upp en tråd som kan visa mig vägen ut när mina tankar blir alltför trassliga.
Jag minns så lite säger min mor när jag ber henne dokumentera sina minnen. Så är det för mig också.
En del av mina minnen är så slipade av tidens att jag ibland undrar om det verkligen har hänt det som jag minns.
Det är nästan alltid dofterna som stiger upp till ytan snabbare än allt annat.
Doft av solvarmt damm på vinden med leksaker ovanpå bosättningsaffären. Där fanns en indianperuk jag längtade efter att få äga. Jag minns inte om jag någonsin fick den men doften och känslan av längtan finns kvar i mitt minne.
Liksom doften av solvarma barr på silkeslena skogsstigar.
Varför är så gott som alla mina minnen från sommaren inte från regniga sommardagar med blysvart himmel och åska utan från den eviga solens sommar för så länge sedan.

 

Fotspår


Spårar.
Följer spår.
Följer de avtryck andra gjort före mig.
Jag har gjort så en tid.
Ett sätt att förankra.
Att hitta en plats.
Följa spår.



Mysterium


Något att fundera över är hur nyckelpigan kunde hamna mellan fönsterrutorna. 
 Det finns en hel del saker som jag inte förstår.



Att skriva


Är det inte en nödvändighet att den som skriver syns i det skrivna. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Går det överhuvudtaget att skriva utan att sätta sina avtryck i texten likt konstnärens penseldrag på duken.
Varje skribent har sitt anslag, sitt sätt att förmedla sitt budskap. En del skissar sina berättelser med få linjer och lämnar mycket plats mellan orden medan andra skriver detaljerat, tätt och ordrikt. 
En del lämnar få utrymmen för läsaren att på egen hand ströva runt i berättelsen utan tar själva hela utrymmet som för att vara säkra på att ingenting ska missuppfattas. Andra lämnar läsaren att klara sig delvis på egen hand.
Hur det ser ut beror på så många saker och samma skribent kan skriva på olika sätt beroende på vad det är som ska förmedlas. Men det personliga anslaget syns alltid i texten, i orden och mellanrummen. I det som är skrivet och det som lämnats utanför.
Ingenting är någonsin så enkelt som det ser ut. Och det till synes enkla är oftast det svåraste.
Det krävs mycket övning och mycket mod för att skala av och våga låta även tomrummen tala.
Ingenting kan vara så skrämmande som tystnad.




Blomsterspråk


Jag sitter under äppelträdet och läser.
Som bakgrundsmusik har jag knäppandet när lupinens ärtskidor öppnas
och dess frön sprids för vinden.
Ett litet mirakel i det stora hela.



Mozzarella


Mozaella är en favorit här hemma. Så när jag hittade ett recept var det självklart att det måste prövas.
Full av självförtroende skred jag till verket. Inhandlade löpe, långfil och gammeldags mjölk, visserligen inte opastoriserad men det skulle säkert fungera ändå. Jag värmde och blandade.
Sedan skulle hela härligheten stå över natten. Dagen efter skulle varmt vatten hällas över ostmassan och små trinda mozzarella bollar knådas.
Ni förstår säker att det hela inte var så enkelt. Några bollar fick jag aldrig till det blev mer som en oformlig massa, omöjlig att få någon fason på.
Smaken då? Godkänd av familjen men jag vet inte om det var värt besväret, helt billigt blev det inte heller. Men det är kanske bra ur klimatsapekt, att göra mozzarellan själv. Jag gissar i alla fall de ingredienser jag använde transporterats betydligt kortare sträcka än vad den färdiga mozzarella man köper har gjort.
Dagen efter bakade jag bröd på vasslan. Det blev väldigt gott och absolut värt besväret. 


Inte blev det så runda precis.


Regn


Välgörande regn
trummar mot fönsterrutan
sommarens andrum




Störning


Om det här var i Italien skulle jag gå upp och skälla ut dem, men i det här mesiga landet...
Så muttrar min knappt vakne son som kvart över åtta på morgonen kommer ner för att hämta ett par öronproppar.
Grannarna låter renovera sitt badrum och har hantverkare hemma.
Sonens säng skakar, vad hjälper öronproppar.
Mina tonåringar tycker att ni väsnas säger jag till hantverkaren när jag möter honom i trappan.
Jag höll mig till åtta svara han som har både förståelse och egna tonåringar
Sommar i stan.



Min farfar


Jag letar efter en stjärnskruvmejsel i vedboden på landet. Från början var det någon slags ordning här inne men nu är det en salig röra av saker från olika tider.
Istället för skruvmejsel hittar jag min farfars gamla verktyg. Finsågar som ingen riktigt vet hur man använder längre och hyvlar där stålen rostat fast för läge sedan.
Han skulle förmodligen bli en smula upprörd, min farfar om han såg hur vi behandlat hans saker.
Min farfar var en händig man, händig och konstnärlig. Han gick kurs på Hermods korrespondentinstitut i början av seklet. Jag har hans Examensuppgift i akvarellmålning, ett stilleben målat i mars 1914 i min skrivbordslåda. 
Men han blev varken snickare eller konstnär min farfar, utan folkskollärare. Jag tror att flera av hans syskon också blev lärare, märkligt. Det måste ha funnits någonting där hemma som inspirerade och motiverade till att barnen utbildades, både flickor och pojkar. Farfars far var indelt soldat och skomakare. Farfars mor bar alltid folkdräkt, helg som vardag. Min pappa såg henne aldrig utan, förmodligen ägde hon inga andra kläder. Av hennes vardagsdräkter finns inget kvar men jag har ärvt hennes helgdräkt.
Jag har egentligen inga minnen av min farfar, han dog när jag var fyra år. Men det finns ett kort på oss två. Jag sitter i hans knä och han läser högt ur en bok som har ett blått omslag med vita prickar. Jag har den boken kvar, det är "Vill du läsa II" läseboken av Elsa Beskow och Herman Siegvald från 1938. När jag ser på kortet är det nästan som om jag minns, jag kan känna doften av mina farföräldrars vardagsrum.
Det var min farfar som köpte torpet någon gång på 40-talet. och nu ca 60 år senare sitter jag, hans sondotter på verandan och funderar på hur man använder en sån här gammal såg. 





Vänner


Jag kan inte riktigt sätta ord på varför den här bilden symboliserar vänskap för mig.
Spiralen, om jag följer den, leder mig till kärnan.
Kärnan, det som är viktigt och väsentligt i tillvaron.
Jag tycker mycket om den och rummet den hänger i.
Det är kanske därför.





RSS 2.0