Sportlov
Sportlovsvecka i Enskede. Ingen snö i sikte. Det regnar och det regnar.
Mina punkare (ja man kan säga att de har förökat sig) ägnar sig åt annat än vintersport.
De odlar sovandets ädla konst, i alla fall på dagarna.
På jobbet går det i lite lugnare tempo nu när skolhuset nästan helt är tömt på barn.
Det är riktigt trivsamt att arbeta när andra är lediga. Man hinner mer trots att man tar det lugnare, är inte det konstigt. Men kanske är det så att själva stressen gör att det blir mindre gjort.
Jag har också unnat mig ett minisportlov. En ledig måndagseftermiddag som ägnades åt att odla min och äkta makens relation, på så sätt att vi gick på krogen och åt lunch.
När barnen var små och mannens och mitt förhållande reducerades till att vara någon slags sambandscentral, där det enda vi kommunicerade var vem som skulle lämna eller hämta på dagis började vi "dejta".
Det gick till så att vi ungefär var tredje vecka bokade in en fredag med varandra. Vi tog semester eller kompledigt. Varför spara all ledighet till sommaren när det var här, nu mitt i vardagen vi behövde mötas. Det var strängt förbjudet att tvätta, handla eller göra annat nyttigt denna dag, det skulle vara en dag för bara oss.
Vi lämnade barnen och sedan gick vi på stan, eller i skogen. Såg kanske en utställning eller gick på bio. Åt en god lunch och hämtade sedan barnen framåt eftermiddagen. Med åren och med maken arbetande på annat ort har vi tappat bort det här. Men nu när han är åter i staden så har vi så smått tänkt ta upp det igen.
Inte för att vi har barn som behöver hämtas och lämnas längre, men för att det aldrig är fel med lite tid med varandra.
Vardag
Vanliga dagar som avlöser varandra som pärlor på rad.
Motsatsen till vardag är fest. Gör vardagen till en fest,
den uppmaningen läste jag någonstans.
För mig låter det lite förhastat.
För hur skulle det gå till när även den mest glamorösa sysselsättning blir vardaglig om man gör det ofta. Och att ha fest jämt låter lite tröttsamt.
Nu är jag tillbaka i tanken, tillbaka i förnöjsamheten och välbefinnandet.
Det där långsamma och lite småtrevliga.
Att ha fest jämt vore som att bara ha en årstid sa min man.
Man uppskattar sommaren mer om man också får uppleva höst, vinter och vår.
Och tänk så härligt det är att få längta.
Street art
Jag tycker om detta, trots att det är förbjudet.
Kanske för att det tilltalar min undangömda anarkistiska ådra.
Kanske för att de vågar ta plats och göra sig hörda.
Jag vet att det finns många som inte delar min uppfattning.
Men just det här blir jag glad när jag ser .
På bropelarna till Skanstullsbron.
Tulpanfrossa
och det krispiga ljudet
när du rör vid dem.
Lyckokänsla
Skör som glas i mina händer.
Gör regnbågsfärger i vattenpölen innan den upplöses och försvinner.
Lämnar kvar en känsla av frid och tacksamhet.
Söndagspromenad
Vi tar en lång söndagspromenad med hunden. Vi går längs vattnet.
Många gör som vi, promenerar i solen.
Fåglarna låter som vår men det är fortfarande lite is kvar invid stranden.
Båtarna ligger hemlighetsfullt ruvande under sina vintertäcken.
I koloniträdgårdarna syns en och annan vintergäck men ingen människa.
Vi köper korv av en kvinna och traskar vidare runt viken.
Samtalar stilla om allt och inget.
En vanlig söndag.
En ladda batteriet dag som långsamt går över i kväll.
Människor
Igår träffade jag väldigt många människor.
Både stora och små människor.
Det var människor som jag på ett eller annat sätt kommunicerade med.
Människor som jag på ett eller annat sätt påverkade
och som på ett eller annat sätt påverkade mig.
Jag kom att tänka på att jag någonstans hört eller läst att vi i dag träffar lika många människor på en dag som man förr gjorde på ett helt år.
Om det är så är det kanske inte så konstigt att man ibland behöver en liten paus.
En paus för att smälta och sortera alla intryck man får av alla dessa möten.
Jag tycker om att träffa människor.
Jag tycker om att vara ensam.
Det är ingen motsättning i det utan snarare en nödvändighet.
Om bilder
Jag tycker om att skriva mina inlägg här men nästan ännu roligare är det att hitta bilder som stämmer till mina tankar. Fast det är inte riktigt sant för det är ju båda tillsammans som jag tycker om. Inte det ena eller det andra utan den kreativa process när jag ska hitta en samverkan mellan dem. Oftast har jag orden först men inte alltid.
Till strövtåg i tanken ville jag ha en bild som skulle förmedla känslan av att sitta i ett kalejdoskop. Efter en del experimenterande hittade jag en slipad glasskål som jag fyllde med stavformade pärlor vi hade hemma. När jag höll skålen under en ganska stark lampa och tog kortet underifrån blev resultatet (efter ett otal försök) det som ni ser på bilden.
Duschbilden var lättare. Det var bara att sätta på duschen och med fara för liv och hälsa blöta ner både kamera och kläder i jakten på de rätta vattendropparna.
Ibland blir bilderna som jag har tänkt. Ibland har jag inte tänkt men bilden blir till i alla fall. Ibland blir bilden mer än jag har tänkt eller annorlunda.
Jag kan, när jag tittar på dem bli lika förundrad som när jag läser mina egna texter. Är det verkligen jag som har gjort detta.
Glas-skålen
Samma men olik
Fortfarande samma men mer jul-lik
Dimma
Miljontals vattendroppar gör luften synlig och suddar ut konturerna.
Det gör världen lite mjukare,
dämpar ljuden och skapar ett vilsamt lugn.
Dusch
vatten som varmt strömmar ner
njuter där länge
Strövtåg i tanken
Dagens promenad förde mig förbi en skola där mina föräldrar arbetade när jag var liten. Plötsligt fick jag för mitt inre syn på ett minne från då, för länge sedan. En liten kvinna städar i korridorerna. Hon har något brunt som hon strör ut och sedan sopar ihop. Jag ser det framför mig och framför allt, jag minns lukten.
Sedan vandrar tankarna vidare sina egna vägar så som tankar gör. Jag tänker oftast i känslor och stämningar, mycket mer än i konkreta händelser. Det är kanske därför jag har så svårt att komma ihåg vad som hänt men lättare att minnas hur det kändes.
Minnet plockar, till synes slumpvis fram fragment från det som hittills varit mitt liv. Det är en fantastiskt ofullständig bild. Minnena blir som olikfärgade glasbitar, som ett kalejdoskop. Mönstret blir lite olika från gång till gång. Och om jag väljer att inta en annan position förändras hela bilden radikalt. Allt förskjuts och ändrar betydelse. Det finns ingen sanning, det finns ingen lögn. Den förändras hela tiden liksom jag själv.
Tonårsliv
Jag tyckte om den där kittlande, hissnande känslan när man dyker ner i avgrunden.
Jag gör inte det längre.
Kanske är det någon hjärnvindling som har fått nog av stimulans eller så är det helt enkelt en fråga om utveckling eller avveckling.
Nu tycker jag om att känna stadig mark under fötterna men jag kan fortfarande hänföras över utsikten när jag är där uppe på toppen.
Att vara tonårsförälder är ungefär som att åka berg-och-dalbana även om topparna och dalarna är lite mindre förutsägbara. Men man njuter desto mer när man är där uppe på toppen, tillsammans.
