Rötter
Min jakt på förståelse och sammanhang tar sig oanade vägar. Jag tror att det är en fråga om rötter, om sammanhang och tillhörighet. För mig hänger det ihop med att veta vilka min förfäder var och att veta lite om dem. Det ger mig en trygghet att ha kunskap om att farfars far var indelt soldat och skomakare i en by med två, om inte tre skomakare och att han fick 10 barn varav sju överlevde till vuxen ålder. Det käns allt mer angeläget att blicka bakåt. Kanske beror det på vetskapen om att leden bakom mig tunnas ut så att det snart inte finns någon kvar att fråga samt min känsla av att så länge vi minns har en människas liv inte varit fögäves. Jag tror inte att mina barn har någon som helst känsla för detta. Inte än, de lever ännu i odödlighetens rike där varje dag är en möjlighet och allt ligger framför dem. Där finns inget utrymme för backspeglar det är full fart framåt som gäller. Jag antar att de var på samma sätt för mig, då. Kanske blir de för dem sen, som det är för mig nu. Kanske...
Ja, jag känner igen det att börja söka information om förfäderna! Men nu, då jag snart är 70, har jag tappat intresset lite. Kanske viktigt att skriva ned sin egen levnadshistoria? Det kan nog barnen uppskatta.
Jag känner också igen det:-) Men det hör kanske till en viss ålder?? Det är ju lika med våra "barn", de har inget intresse. Men de vet ganska väl vad far-och morföräldrar har gjort under sin levnad. Vi har nog pratat ganska mycket om det. Deras farmor har varit politiskt aktiv och skrev på vår inrådan ner lite om sitt liv. Både för vår och för sin egen skull,som terapi när hon pensionerades.
Du, jag tror att åsnan bits eller sparkas om någon försöker stjäla honom:-))
Jag tror att våra rötter blir viktigare för oss när vi blir äldre. Barn har en förmåga att leva här och nu vilket ibland kan vara härligt befriande det med!
Man vill se sig i en gemenskap och ett större sammanhang längre tillbaka än där man själv är äldst. Att leta sina rötter är så spännande. Har du provat här? http://www.ssa.stockholm.se/sv/Anvand-arkiven/ Titta i Rotemansregistret om du kommer från Stockholm.
violruta heter den, skönheten :)
mina rötter långt tillbaka känns inte så viktiga för mig, rätt konstigt egentligen men så är det.
Att generationer försvinner och därmed kunskap är så sant. Jag tror att dina barn förlitar sig på att du vet och minns. Jag känner lite så med mina föräldrar, och ibland snuddar tanken, tänk om dom går bort, då har jag ingen att fråga...
Jag tror att den poetiska ådran har börjat anlända till bloggen. Fint skrivet! Javisst är det så att nu är man den som är äldst i ledet. Kram vännen! Mumin
Ja så är det. När jag var ung tyckte jag bara det var jobbigt med släkten. Mamma tjatade alltid att vi skulle gå på allas födelsedagar, mostrar o fastrar och kusiner och kusinbarn och jag var nte ett spår intresserad. Nu på äldre dagar är jag ledsen att jag inte frågade ut de äldre i släkten mera. Försöker sätta på pränt det jag vet och det jag hört genom åren om mina föräldrar och deras föräldrar. För jag vet att så småningom kommer min son att vilja veta, och sen vill mina barnbarn veta men då är jag kanske redan borta. Så de minnen jag har sätter jag som sagt var på pränt. Just nu ligger alt i datorn - kanske dags att säkerhetskopiera.
Så fint. Det är nog så viktigt att veta var man hör hemma bland rötterna. Jag har en mor-rot. Anne-Marie
Inte tänkte jag på rötter när jag var ung..det är sånt som jag har börjat tänka på i mogen ålder.
Nu tycker jag att det är spännande ångrar bara att jag inte frågade min mamma och pappa mer!
Kramen
Det är verkligen trist när man inte längre har några kvar att ställa frågorna till. Fast frågorna finns kvar.
Underbart, visst ar det sa, backspegeln levereras forst i 40-ars aldern, om an da. I borjan galler det bara att kora fortare o fortare. Men utan historiens vingslag blir vi bara dags-slandor.
Det där funderar jag oxså på emellanåt.. ungarna ser sin framtid och springer i den, men det kommer en dag då de oxså står undranden var så säker. jag brukar komma in på det där om just mina rötter och kan minnas en del som jag glatt berättar för mina ungar.. de är vuxna med egna barn, men jag tror de uppskattar det en dag. Nu finns bara min mamma kvar av de äldre, så det gäller att passa på:-)
Ha de fint i tankarna..
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv!!!!!
Min mamma dog alldeles för tidigt för ett par år sen...då när jag insåg att jag var familjens överkvinna ;) så kom jag på....måste få veta mera!!
Så jag har samlat på mig lite foton...börjat så smått intervjua...lägga mer på minne...det känns helt plötsligt viktigt!!!
Hej! Tack, inte behövde vi gå hungriga, alla konserver bar vi med oss hem igen..."L" Frysta köttbullar och fryst salladskyckling, kräftor och grillkorv, det gick då rakt ingen nöd på oss!
Jag har ju förlorat bägge föräldrarna unga, har inga syskon, är alldeles ensam om att vara äldst i mitt släktled. Det är sorgligt. Det jag har kvar är "Min bok" där mamma skrev om mig som liten och också om mina mor- och farföräldrar. Lite vet jag alltså, men sedan jag dessutom flyttat från Finland har ju mina rötter verkligen blivit uppblötta...
Tänker ofta på min enda dotter, hur det blir när jag är borta. Då har hon ingen från sin mors släkt i livet och hennes far har hon inte hört av på tjugo år...
Ha en riktigt fin början på hösten, min favvoårstid!
Du beskriver precis det som jag känner och har känt de senaste åren. Så fort jag får chans antecknar jag ner sådant som min mor berättar. Jag tycker om ditt sätt att skriva.
