Tillfreds


Jag är nöjd.
Nöjd och tillfreds med mitt liv.
Det betyder inte att jag avstannat, stagnerat, nej snarare att förändringarna sker från en trygg bottenplatta.
Självklart finns det sånt som jag är mindre tillfredställd med. Sånt som jag önskar vore annorlunda.
En del kan jag förändra, annat inte, så är det i livet. 
Man kan inte vara glad jämt. Det vore som att bara uppleva en årstid.
Kanske passar det någon men jag tror att det där spänningsfältet som uppstår mellan glädje och sorg, fest och vardag, varmt och kallt är viktigt. 
Om man vågar vara i det en stund tror jag att det kan tillföra oss viktig kunskap.
Kunskap som gör oss, om inte till bättre människor så ialla fall lite större på något sätt.

image176

Under ytan.



Tårta


"Förgyll dagen, tårta 110 kronor" så stod det på en skylt utanför ett bageri.
Jag vet inte riktigt varför jag fastnade för de raderna.
Kanske för att jag tycker att man ska försöka göra vardagen så trevlig som möjligt, livet består ju till största delen av vardagar så det är en fördel om man trivs med dem.
Eller så är det för att jag har funderat en del på varför jag alltid stoppar i mig något när jag ska ha det lite mysigt., när jag firar, deppar eller vid nästan alla tillfällen. 
Jag muntrar upp med mat och böcker.
Mat till familjen, mat och böcker till mig.
Det är kanske inte alldeles sunt.
Det uppstår en viss rondör efter en tid. Det är svårt att äta, läsa och motionera samtidigt.
Intaget skall balanseras mot uttaget säger min praktiske man som tränar på arbetstid flera gånger i veckan.
Själv promenerar jag med hunden.
 

image175

 Det här är ingen prinsesstårta utan meditationshöjden på Skogskyrkogården på Alla helgons dag.



Stillhet


I lä för vinden
upptäcker jag nya saker
stillheten talar

image174



Ansvar



I det dagliga livet är ansvar ofta en sorts arbetsfördelning. Man har olika ansvarsområden där man delar upp ansvaret mellan sig. Men jag har läst att ansvarsfullhet är en personlig egenskap och om man är ansvarsfull har man tänkt igenom konsekvenserna för sitt handlande i förväg.
Eftersom jag sällan gör en noggrann konsekvensanalys innan jag handlar, pratar först tänker sedan, så är jag nog inte så ansvarsfull som jag trodde.

I boken Den lilla Prinsen av Antoine de Saint Exupéry säger räven till den lilla prinsen att man är ansvarig för alltid för de man har tämjt.

Vad kan jag tämja i min vardag, barnen kanske, mannen tveksamt, krukväxter möjligen och så hunden.
Hela ansvaret har jag för mina krukväxter.
För relationen med mannen kan väl sägas att vi har ett delat ansvar.
Hunden är vi många som ansvarar för. 
Helt klart är att vi har ett föräldraansvar mannen och jag, och det sträcker sig ganska långt framåt i tiden.

Jag har upptäckt att det finns en tunn gräns mellan att vara ansvarsfull förälder och hysterisk morsa. Det är lätt att hamna på fel sida om den där gränsen.

Som när vår son skar sig i tummen med sin första kniv. Kanske vi brast i ansvar redan där, genom att ge honom  kniven.

"Mamma jag har skurit av mig tummen" skrek han nerifrån backen. Jag såg blod men fick inte titta ordentligt. Satte på stora plåster och lastade in ungen i bilen. Framme på vårdcentralen fick vi vänta ganska länge. När det blev vår tur hittade doktorn inte såret!
Var det ansvarsfullt eller hysteriskt att handla som jag gjorde? Jag kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vilket.

När det gäller högre tjänstemän och politiker tar man ansvar om man avgår. Det tycker jag är konstigt. Föräldrar avgår sällan, tur är väl det. Jag tycker att det är bra att vi sitter kvar och kämpar på med vårt ansvar. Det borde politiker också göra.



image173




Snö och kommunikation



Nästan ingen snö kvar. Funderar på alla ord samer och eskimåer sägs ha om snö. 
Hur kan man känna skillnad på snö? Man gör det fast man inte vet riktigt hur. Det ser ut, luktar och känns annorlunda, ny snö och tö-snö . Vilka ord finns? Blötsnö, nysnö, kramsnö och pudersnö... vi har färre ord än de som lever närmare snön.
Språket tillhör de som talar det, säger min son och kanske har han rätt.
Vi skapar själva de ord vi behöver, det är väl det som är kommunikation.
Vi skapar också en tillhörighet och med det stänger vi andra ute. 
Så fungerar det. Jag förstår inte allt mina tonåringar säger, de förstår inte allt jag och mina vänner talar om.
Det är svårt det här med kommunikation.
Tar med hunden och går en sväng. Vår kommunikation är ganska enkel, han får godis om han kommer, ibland väger råddjuren tyngre ibland vinner godiset.. Men han kommer alltid förr eller senare.
Kanske är det så med barnen också, fast de struntar i godis och kommunicerar med mig när de har lust.
Det gäller att ha tålamod och gripa ögonblicken i flykten.

image172




Byta perspektiv


Jag har en liten bok som heter Mandelträdet i din trädgård.
I den skriver Thich Nhat Hanh om en vän som har upptäckt ett sätt att få mer tid.
Allen, som vännen heter har helt enkelt börjat betrakta tid på ett annat sätt än han gjorde tidigare.
Han har bytt perspektiv.
Istället för att dela upp tiden i delar som var reserverade för olika ändamål och sedan betrakta den tid som eventuellt blev över som sin egen har han slutat att dela upp tiden i delar.
Nu försöker han se all tid som egen tid.
Det ligger en poäng i det.
Jag har tidigare snabbt försökt stöka undan alla saker som jag tycker att jag måste
för att sedan kunna njuta av fri tid .
Det fungerar dåligt, måstena tar inte slut men jag gör det,
och jag har inte njutit ett dugg under tiden.
Men om jag istället ser på disken, hundpromenaden eller matlagningen som min tid då blir det inte så bråttom, då är den egna tiden redan här och då kan jag njuta mer medan jag håller på.
Det kan vara ett sätt att vara lite mer närvarande i det man gör.
Att byta perspektiv.

image170


image171

Samma fönster olika utsikt.
Att byta perspektiv.



Morgon


Luften full av snö
Långsamt öppnar sig dagen
Novembergryning

image169



Upptagen var god dröj


Det talas mycket om att vi ska sakta ner, andas och meditera.
Ta tillvara ögonblicket.
Idag har jag sett:
Ammande mamma tala i mobiltelefon.
Pappa och barn hand i hand, pappa talar i mobiltelefon.
Husse och hund, husse pratar i mobiltelefon.
Mormor och barnbarn, mormor pratar i mobiltelefon.
På många sätt är det bra med telefon men jag undrar om vi inte skulle spara lite på orden.
Måste allt sägas genast.
Och hur klarar vi att uppleva ögonblicket nu och här om vi samtidigt pratar med någon annan där?
Jag tror vi lätt missar spädbarnets blick, barnets berättelse om dagis idag, hundens glada svansvift och barnbarnets förtroende.

image168

Ett ögonblick...




Ögonblick


I ögonvrån en vinges fladder,
anas som en
 rörelse i utkanten av tillvaron.
Kan man fånga ögoblick med fjärilshåv?

image167

Möten


Jag bor i en liten stad i den stora staden.
När man rör sig i den lilla staden träffar man ständigt på människor man känner, nästan känner eller känner igen.
Det blir många möten.
Möten i bageriet och på trottoaren, i tunnelbanan och på biblioteket.
Betydelsefulla möten där de jag träffar delar med sig av sig själva och bjuder in mig till samtal.
Samtalen ringlar som spännande skogsstigar, man vet aldrig riktigt vart de för.
Men efteråt går jag vidare med varm hjärta och ett leende på läpparna.

image166




Frost


Farbror Rimfrost har varit på besök. 
Löven rasar av träden.
Gyllene är mattan under mina fötter.

image165




Nära


I ett sådant där nära, riktigt nära ögonblick,
 som jag som arbetsterapeut i barnhabiliteringen ofta hamnar i,
säger den lilla 8 åringen.
Du har såna vita hårstrån här.
Han visar på mitt huvud.
Sedan tittar han mig djupt i ögonen och vi sitter där väldigt, väldigt nära. 
Å såna där påsar under ögonen, tillägger han med ett förtjust leende.
Och tänk vad jag kände mig vacker.

image164
Nära


RSS 2.0